Rymdkolonisering

Vad är rymdkolonisering?

Rymdkolonisering är en process som i framtiden skulle kunna innebära att människor bosätter sig på andra himlakroppar än jorden.

Anledningen till att vi skulle vilja, eller vara tvungna, att kolonisera andra himlakroppar i framtiden skulle kunna variera. Den största anledningen till att vi i framtiden skulle vilja genomföra rymdkolonisering är dock att jorden inte längre skulle vara beboelig i framtiden; det finns idag många miljöhot, såsom växthuseffekten, som kan leda till miljökatastrofer i framtiden. Växthuseffekten leder redan nu till att isarna på polerna smälter och att havsnivån stiger; vi får mer extremt väder och våra förutsättningar för ett fortsatt liv på jorden blir sämre och sämre. Dessutom är det människan själv som ligger bakom de största miljöproblemen.

Det bästa hade förstås varit om vi kunde minska våra utsläpp tillräckligt mycket för att förhindra vår påverkan på klimatet, eftersom att människan då kan stanna på jorden. Om vi inte lyckas bevara jorden i tillräckligt gott skick för att kommande generationer ska ha någorlunda förutsättningar för att kunna leva här finns det två alternativ för mänskligheten: antingen dör vi ut, eller så koloniserar vi en annan himlakropp, där förhållandena är bättre än på den (i framtiden eventuellt) förstörda jorden.

Än så länge är rymdkolonisering dock en tänkt process, som aldrig har ägt rum (med ”aldrig ägt rum” menas att processen aldrig genomförts av människan; möjligheten finns att rymdkolonisering genomförts av andra livsformer, på andra platser i universum [dock känner vi ännu inte till, och kommer kanske aldrig att upptäcka, utomjordiskt liv]). Även om rymdkolonisering aldrig har ägt rum finns det mycket hopp om att framtiden kunna kolonisera andra himlakroppar än jorden.

Himlakroppars lämplighet

När det kommer till kolonisering av andra himlakroppar så är det förstås mycket betydande vilken himlakropp man väljer. Om människan skulle kolonisera en himlakropp så är det viktigaste att hitta en som är så lik jorden som möjligt, just eftersom att syftet med rymdkolonisering är att människan ska kunna leva på andra himlakroppar, och våra förutsättningar för att leva på en annan himlakropp är större desto mer lik jorden denna himlakropp är; det är i en miljö som på jorden som människan är avsedd att leva, alltså är det där vi överlever bäst. Eftersom att den enda andra himlakropp människan överhuvudtaget besökt är jordens egen måne, månen, vet vi inte särkilt mycket om hur förhållandena på olika planeter skulle komma att påverka människans hälsa. En sak vi vet, dock, är att astronauter som vistas i tyngdlöshet (eller i omloppsbana) under längre perioder förlorar en relativt stor andel muskelmassa, deras skelett försvagas och balanssinnet försämras; eftersom att människan är byggd för att klara jordens gravitation mår våra kroppar inte bra av att vistas i tyngdlöshet. Tyngdkraft finns dock på alla planeter och månar, så dessa effekter lär inte bli lika stora som efter en tids vistelse i tyngdlöshet. Dock har många planeter en annorlunda tyngdkraft än jorden, antingen en högre eller lägre än vad vi är vana vid. Gravitationskraften är dock bara en av de många faktorer som hade kunnat påverka den mänskliga kroppen, och att astronauters kroppar påverkas så mycket i tyngdlöshet är ett tecken på att vi vet ganska lite om hur människan skulle komma att påverkas av livet på andra himlakroppar än vår egen.

När det gäller att välja ut den rätta himlakroppen hade sökandet kunnat gå hur långt ut i universum som helst, men det finns en väldigt avgörande faktor i vilka himlakroppar människan rimligtvis kan lyckas kolonisera inom en, inte allt för avlägsen, framtid: avstånd.

Så om vi då sätter ihop de två största faktorerna för möjlig rymdkolonisering, avståndet till himlakroppen och himlakroppens miljö, så får vi ett begränsat utbud av planeter, månar och småplaneter i vårt eget solsystem. De planeter vars lämplighet är störst är jordplaneterna (eftersom att de är mest lika jorden), Merkurius, Venus och Mars, men även somliga gasplaneter som  samt några av de olika planeternas månar: Månen (jordens måne), Europa (Jupiter) och Titan (Saturnus). Andra himlakroppar som ses som tillräckligt lämpliga för kolonisering är några av småplaneterna (d.v.s de himlakroppar som kretsar kring solen, men är för små för att kallas planeter), t.ex Ceres eller Pluto.

Merkurius:

Merkurius är den planet som ligger först i ordningen i vårt solsystem, räknat i avstånd från solen. Merkurius enda egentliga likhet med jorden är att det är en jordplanet där det (spekuleras) finnas vatten i form av is. Merkurius har ungefär samma storlek som jordens måne, men p.g.a att Merkurius har en kärna av järn har den en mycket högre densitet än månen, och därav en mycket större tyngdkraft (Merkurius ytgravitation vid ekvatorn: 0,377 g; jordens ytgravitation vid ekvatorn: 0,99732 g). Den största nackdelen med kolonisering av Merkurius är dess närhet till solen, vilket gör att temperaturen om dagen kan bli upp till 437 °C, vilket hade varit en stor utmaning för en framtida koloni där.

Venus:

Venus är den andra planeten i vårt solsystem (jorden är den tredje), mätt i avstånd från solen och har pågrund av sin närhet till vår stjärna ett mycket mer extremt klimat än jorden. Venus har dock en del likheter med jorden: Venus har ungefär samma storlek som jorden och har därav en liknande gravitationskraft som jorden (Venus ytgravitation vid ekvatorn: 0,904 g; jordens ytgravitation vid ekvatorn: 0,99732 g). På grund av ämnena i Venus atmosfär och planetens närhet till solen har Venus ett mycket extremt klimat, vilket kan göra kolonisering av planeten svår, och av den anledningen ses inte Venus som en av de planeter som vi realistiskt sett kan lyckas kolonisera inom en snar framtid.

Mars:

Mars är kanske den planet som är mest sannolik för människan att kolonisera. Mars är en jordplanet som har en atmosfär som är mycket rik på koldioxid, vilket skulle underlätta för odlandet av jordiska växter. Mars är väldigt mycket mindre än jorden och har den lägsta densiteten av jordplaneterna, vilket gör att den har en väldigt mycket lägre gravitation än jorden (Mars ytgravitation vid ekvatorn: 0,376 g; jordens ytgravitation vid ekvatorn: 0,99732 g).

(Läs mer om Mars i exemplet under stycket ”Terraformering”)

Saturnus:

Saturnus verkar kanske som ett lite märkligt val av himlakropp för kolonisering, eftersom att Saturnus är en gasjätte, vars atmosfär innehåller mestadels väte och helium. I atmosfären pågår även ständigt starka orkaner. Mycket talar emot att denna gasjätte skulle kunna vara ett rimligt mål för mänsklig kolonisering, och det är antagligen den himlakropp som ligger lägst i listan över himlakroppar att kolonisera. Men det finns en del faktorer som talar för att det skulle kunna gå att kolonisera Saturnus. Trots att Saturnus är extremt mycket större än jorden så har den en gravitation som faktiskt är väldigt lik jordens. Anledningen till att en sådan enorm planet som Saturnus har en tyngdkraft som liknar jordens är att Saturnus består av ämnen med en mycket lägre densitet, vilket gör att planeten, trots sin enorma massa inte har så hög tyngdkraft. (Saturnus ytgravitation vid ekvatorn: 0,914 g; jordens ytgravitation vid ekvatorn: 0,99732 g.) Saturnus har, förutom en skonsam tyngdkraft, även ett stort antal månar, vilka tros kunna bli mål för mänsklig kolonisering.

Kolonisering av asteroider:

En asteroid eller småplanet är en himlakropp som, likt planeterna, befinner sig i bana kring solen, men som inte är tillräckligt stor för att få räknas som en planet. Chansen för att en småplanet har en låg gravitationskraft är större än hos planeter, eftersom att småplaneterna har en lägre volym. (Dock hade en småplanet i teorin kunnat ha en mycket hög densitet och därav ha lika hög tyngdkraft som jorden, men någonting sådant är ganska osannolikt.)

Trots att asteroider inte verkar vara ett särskilt realistiskt mål för människan att just leva på, finns det en del fördelar med att välja att kolonisera just asteroiderna: 1. det finns ett väldigt stort antal  asteroider, vilket gör våra chanser att lyckas ta oss till en av asteroiderna större; 2. asteroider/småplaneter inkluderar ofta ämnen som järn och andra metaller, vilket gör att vi i framtiden kanske skulle kunna åka till någon av asteroiderna för att bedriva gruvdrift; 3. några av asteroiderna som korsar jordens bana är, när de står i rätt position, lätta att nå från jorden.

Asteroiderna hade kanske snarare varit användbara som en källa till resurser, än som faktiska kolonier, där vi hade kunnat bosätta oss.

Månen (jordens måne):

Kanske den himlakropp som är det allra mest realistiska målet för mänsklig kolonisering. Trots att månen inte har särskilt bra förutsättningar för en koloni, kan man inte bortse från det faktum att människan faktiskt redan besökt månen.

Förutom att månen är jordens naturliga satellit (och därav har ett mycket litet avstånd till jorden) finns det ingenting som gör den till en lämplig plats för kolonisering. Månen saknar atmosfär, vilket gör att det inte finns någon typ av väder där (någonting som kan vara positivt vad gäller kolonisering).

Man tror att man skulle kunna odla mat i växthus på månen, samt föda upp vissa djur.

Just eftersom att människan besökt månen och skulle kunna göra det igen, har många länder konkreta planer på att kolonisera månen.

Europa (Jupiters måne):

Europa är den fjärde största av Jupiters månar. Europas sammansättning är relativt likt stenplaneternas, med en huvudsaklig uppbyggnad av  sten och silikater. Europas yttre tros vara täckt med ett tjockt lager is, vilket skulle förklara varför månen knappt har några kratrar. Rymdsonden Galileo mätte under åren 1995 till 2003 Europas magnetiska fält; av datan som rymdsonden tog fram kunde man konstatera att det finns någon typ av magnetiskt ledande lager i månens. Ett magnetiskt ledande lager hade kunnat vara saltvatten. Vi vet att månen har ett yttre lager av vatten, vilket tros kunna vara ca. 100 km tjockt. Man tror att en stor del av vattnet finns i flytande form.

Om vi någon gång koloniserar Europa är tanken att forskare ska bo i iglooer och borrar sig ner i det tjocka islagret för att undersöka hur förhållandena i Europas underjordiska ocean ser ut.

Europas förhållanden tros påverkas av Jupiters extrema massa; det finns dokumenterat att Jupiters massa har en slags tidvatteneffekt som skapar vulkanisk aktivitet på månen Io, alltså finns det en chans att Jupiter skulle ha någon slags tidvatten effekt även på Europa, vilket gör att värmen i Europas hav kan vara högre än den normalt skulle vara på på det avståndet från solen; förr tänkte man att liv endast skulle kunna uppstå på ett visst avstånd från solen, annars skulle det vara antingen för varmt eller för kallt, men i och med Jupiters bevisade tidvatteneffekt på några av sina månar, finns chansen till en högre värme i Europas hav och därav hade liv kunnat finnas på Europa.

Europa ses alltså, med tanke på sitt klimat, som ett ganska rimligt mål för mänsklig kolonisering (d.v.s om man bortser från att det är en mycket avlägsen planet)

Titan (Saturnus största måne):

Som nämnt ovan så har Saturnus ett mycket stort antal månar, vilket är en av faktorerna till att man skulle vilja upprätta en bas på Saturnus. Forskare inom rymdkolonisering har beskrivit Titan som den viktigaste av Saturnus månar att upprätta en bas på. Titan är den näst största månen i solsystemet; dess radie vid ekvatorn är ungefär 40% av jordens.

Man kan ifrågasätta varför man skulle vilja kolonisera just Titan av alla Saturnus månar. På Titans yta är temperaturen ca. - 179 °C, vilket är otroligt kallt. Dessutom består Titans atmosfär och yta av en del ämnen som är mycket farliga för människor.

På Titan finns det sjöar, och det regnar ibland, men det är då inte vatten, utan flytande metan i kombination med mindre mängder andra ämnen.

Terraformering

Just nu verkar det som att koloniseringen av någon annan himlakropp än månen är väldigt avlägsen; om vi lyckas ta oss till någon av de himlakropparna som har ett rimligt avstånd från jorden (himlakropparna i vårt solsystem) kommer vi ändå att stöta på väldigt många problem. Problemen kan vara allt från att gravitationen är för hög eller låg, temperaturen är för hög eller låg eller att atmosfären består av fel sorts ämne. Hur man än vrider och vänder på det så är det ingen av himlakropparna i vårt solsystem som verkar vara tillräckligt lik jorden för att vi ska ha tillräckliga förutsättningar för att leva där. På grund av alla de problem som man skulle stöta på i koloniseringen av en annan himlakropp och de extrema avstånden till de extrasolära himlakroppar (himlakroppar utanför vårt solsystem) där det redan finns förutsättningar för att leva, har tanken på att man skulle kunna förändra de himlakroppar som faktiskt har ett rimligt avstånd till jorden till att se mer ut som jorden och på så sätt skapa förutsättningar för liv där. Det förslaget om terraformering innebär är att människan skulle göra ingrepp på en himlakropp för att förändra de faktorer som försvårar koloniseringen av planeten.

Många är överens om att den planet som vi mest troligtvis skulle lyckas kolonisera är Mars, av de anledningarna att Mars är vår grannplanet och på många sätt redan liknar jorden. Mars kommer i denna text att användas som ett exempel för att förstå vilka ingrepp vi skulle kunna göra på en planet:

• Det första problemet är att Mars ligger längre från solen än vad jorden gör, och är därför mycket kallare än jorden. Klimatet på Mars är som en kall öken: det finns ingen värme, men inte heller något vatten eller andra vätskor. Problemet med Mars temperatur hade kunnat vara att höja temperaturen. Temperaturen skulle rent teoretiskt kunna höjas med hjälp av att man placerar stora speglar i omloppsbana kring planeten; speglarna skulle reflektera solljus till planetens yta så att värmen på natten inte hade samma möjlighet att sjunka så mycket. En annan möjlig teori är att man skulle släppa ut stora mängder växthusgaser i Mars atmosfär för att skapa en växthuseffekt, vilket bevisligen har fungerat på jorden. Om man skulle lyckas höja temperaturen på Mars hade det inneburit att polisarna på Mars hade smält, och polisarna på Mars består till större delen av vatten, men även av koldioxid.

• Om man på något av ovanstående sätt lyckades smälta isarna på Mars hade det blivit så mycket flytande vatten att det knappt blivit något land kvar.

• Mars atmosfär innehåller en stor mängd koldioxid, vilket vilket är en lämplig atmosfär för kolonisering (inte för att människan kan andas in koldioxid, utan för att växter behöver det till fotosyntesen). Solens ljus når redan nu Mars, och om vatten frigörs från smältandet av isarna finns det förutsättningar för att en fotosyntes ska kunna äga rum (då finns det både solljus, vatten, koldioxid [vilket redan fanns i mängder] och mineraler i marken). Då hade vi (förhoppningsvis) kunnat odla jordiska växter på Mars, vilket skulle tillsätta syre till atmosfären och dessutom  till potentiella marskolonisatörer.

Mars är bara ett exempel på hur terraformering hade kunnat gå till.

Det finns även tankar på att man, istället för att förändra himlakroppar genom terraformering, skulle kunna förändra den mänskliga kroppen för att bättre överleva den koloniserade himlakroppens miljö. En sådan förändring skulle ske med hjälp av genmodifiering, en metod för att göra aktiva ingrepp på en organisms (i det här fallet en människas) DNA.

Genmodifiering (i allmänhet, men inte minst av människans DNA) är dock ett mycket känsligt ämne som många tycker är etiskt inkorrekt. Därför kan det bli rent åsiktsbundna svårigheter med denna tanke.

Mina frågeställningar och åsikter

Detta stycke är inte faktabaserat (även om det har fakta i grunden), utan bygger på mina egna åsikter om rymdkolonisering. Ingen särskilt väsentlig, ny fakta lär tillkomma i detta stycke, eftersom att det mesta i stycket ska ha nämnts ovan.

Gruvdrift på asteroider:

I faktatexten ovan skrev jag bland annat om ett av rymdkoloniseringens möjliga mål: asteroiderna. (“Asteroider/småplaneter inkluderar ofta ämnen som järn och andra metaller, vilket gör att vi i framtiden kanske skulle kunna åka till någon av asteroiderna för att bedriva gruvdrift”).

Kolonisering av asteroider skulle med andra ord troligtvis inte innebära att vi bosatte oss på någon av dem för att vi inte hade någon annanstans att ta vägen, utan snarare att vi utnyttjade småplaneternas resurser, antingen för att jordens resurser inte räcker till, eller för att vi helt enkelt vill ha en annan sorts resurser än de vi redan har.

Med tanke på hur vi idag använder oss av våra resurser ser det inte ut som om vi kommer att lyckas klara oss utan fler av dem. Vi förbrukar en alldeles för stor mängd resurser på för kort tid, och sopbergen bara växer och växer.

Jag tycker att denna fråga är svår att bestämma sig för vad man ska tycka i, för att kolonisera en småplanet och genomföra gruvdrift på den skulle innebära att vi kan tillgodose våra materiella behov. Dock skulle det ta väldigt mycket på jordens resurser för att faktiskt komma till de asteroider där man vill genomföra gruvdrift, och vi vet inte ens om en sådan resa skulle gå att genomföra. Så är det verkligen värt att försöka ta sig till en asteroid för att genomföra gruvdrift?

Personligen tycker jag att det är viktigare att vi “hushåller” med de resurser vi redan har på jorden, och lägger vår tid och våra pengar på att försöka återvinna de resurser vi redan har, istället för att åka och hämta nya. Anledningen till att jag tycker så är att en resa till någon av småplaneterna skulle medföra många negativa saker för jorden, inte bara att vi tar på våra egna resurser, utan även för att några av våra resurser förstör jorden (med förstör jorden menar jag exempelvis att de bidrar till växthuseffekten och på så sätt till den globala uppvärmningen). Om jorden förstörs till den grad att vi inte längre kan leva här kommer vi helt enkelt att bli tvungna att flytta till en annan planet, vilket kan bli problematiskt, eftersom att vi ännu inte har kommit så långt (även om vi kanske kommit så långt under denna tidpunkt), och jag kan inte tala för hela mänskligheten, men jag tror att de flesta håller med om att det är bättre att stanna kvar här på jorden än att åka iväg till en annan planet för att jorden är förstörd. Alltså borde vi inte hämta nya resurser från småplaneter, utan hushålla med de vi redan har.

Terraformering eller genmodifiering?:

I faktatexten ovan skrev jag att det finns en tanke om att man skulle kunna genmodifiera den mänskliga kroppen för att vara bättre anpassad till livet på en annan himlakropp, istället för att terraformera planeten i fråga. Anledningen till att tanken om att genmodifiera människor för att bättre klara sig på en annan himlakropp troligen kommer att möta motstånd är att genmodifiering av människor, rent etiskt sett, är en extremt känslig fråga. Många människor tycker t.o.m att det är fel att genmodifiera växter, och då kan man bara ana det extrema motståndet mot att genmodifiera människor.

Jag förstår att genmanipulering på grund av olika orsaker är en känslig fråga för många, men när det kommer till rymdkolonisering så kan jag helt enkelt inte hålla med. Många människor tycker nämligen att det är fel att genmodifiera människor, men rätt att terraformera himlakroppar, vilket jag verkligen inte kan förstå. Jag tycker i högsta grad att det är otroligt egoistiskt att tänka att det är rätt att terraformera planeter till jordens avbild, men fel att förändra den genetiska strukturen i våra kroppar. Dock är jag inte en förespråkare för att vi ska genmanipulera människors kroppar, men jag tycker definitivt att vi hellre borde göra om oss själva än att göra om andra himlakroppar. Att terraformera en himlakropp i jämförelse med att genmodifiera en människa skulle kunna jämföras med detta scenario: Ett visst land upptäcker en ö som är obebodd, men som har en helt unik miljö. Landets regering vill skicka människor till ön, men inser att ingen av landets medborgare skulle klara av att leva där. Landet står då mellan tre alternativ: 1. strunta i att bebo ön, 2. förändra ön så att dess unikhet förstörs, men att människor kan bo där och 3. förändra människorna så att de kan bo på ön. Jag antar att man förstår vilket av alternativen som är det mest logiska. Dock ser människans situation lite annorlunda ut, vilket gör att exemplet inte riktigt går att tillämpa: människans situation är att vi håller på att förstöra vår egen planet, så vi försöker istället hitta en annan himlakropp att bosätta oss på. Människans problem leder oss in på nästa punkt.

Ska vi strunta i jorden?:

Vi människor är, som de flesta känner till, på väg att genom våra utsläpp av växthusgaser och snabba förbrukning av varor, på väg att göra vår egen himlakropp obeboelig, vilket, sedan lång tid tillbaka, har fått oss att blicka ut i solsystemet och t.o.m längre än så, efter andra himlakroppar som skulle kunna fungera som en ersättare för jorden. En del människor har t.o.m gjort uttalanden om att det inte finns något hopp för jorden, och att det därför är lika bra att vi hittar en annan himlakropp att kolonisera så snart som möjligt. Men är det verkligen så? Finns det inget hopp kvar för jorden? Jo, det finns hopp för jorden, det är i alla fall vad jag tror. Jag tror att det finns hopp för jorden, men att större delen av mänskligheten är för lat för att faktiskt ta tag i problemet och faktiskt inse att man inte bara kan strunta i jorden och hitta en helt ny himlakropp. Faktum är att jag tycker att vi borde lägga mindre resurser på rymdkolonisering och rymdfart, för det bidrar bara till att de problem vi har på jorden blir ännu större, för det tar resurser. Om någon skulle fråga mig vad jag tycker om rymdkolonisering skulle mitt svar vara följande: Jag tycker att det hade varit helt otroligt fantastiskt om vi en dag lyckades kolonisera en av de många fantastiska och unika himlakroppar som finns i och utanför vårt solsystem, men även om vi en dag lyckas kolonisera en himlakropp, så håller vi helt på att glömma bort en sak: vi befinner oss redan på den på en av de mest fantastiska himlakroppar man kan tänka sig, och vi får inte glömma bort att ta hand om den. Det finns än så länge inga konkreta bevis för att liv existerar någon annanstans än på jorden, så varför blicka bort mot andra himlakroppar när vi redan bor på en helt fantastisk? Jag tycker att vi borde ta tag i jordens problem innan vi tar itu med andra himlakroppars problem.

Vems är rätten till rymden?:

Slutligen finns det en till sak som jag har åsikter om kring rymdkolonisering, en sista fråga som jag tycker borde få ett svar: Vems är rätten till rymden?

För människan är rymden och dess himlakroppar (än så länge) ingenmansland, och för tillfället jobbar många olika länder och dess rymdorganisationer separat på att utforska rymden, och kanske en dag kolonisera någon av dess himlakroppar. Men om vi en dag skulle lyckas kolonisera en planet, så skulle det inte helt plötsligt bli så att alla människor jobbar tillsammans. Nej, alla de nationer med en chans att ta sig ut i rymden skulle bara vilja bli först att utforska de nya planeterna, vilket hade kunnat leda till konflikter på jorden. Vi har redan haft en kapplöpning om rymden: under kalla kriget ”tävlade” USA och Sovjetunionen om vem som skulle bli först med att utforska rymden, skicka människor dit och landa på månen. Det finns ingenting som talar för att en sådan konflikt skulle kunna blossa upp på nytt, men denna gång på en mycket större skala: vem ska bli förs med att kolonisera de andra himlakropparna i vårt solsystem och utanför det? Konsekvenserna för en sådan kapplöpning skulle kunna bli fruktansvärda: det skulle kunna leda till att vi förbrukar jordens resurser så mycket snabbare än vad vi gör just nu, eller så skulle det kunna bli krig (och med tanke på att de länder som är potentiellt sett har en chans i rymdkapplöpningen även har kärnvapen, skulle ett sådant krig kunna bli ett kärnvapenkrig). En kapplöpning hade nu inte bara varit om vem som tog sig snabbast ut i rymden, utan en kapplöpning om land; det skulle helt plötsligt finnas så mycket mer land att erövra, så mycket ingenmansland, som bara väntar på att någon av jordens rymdfarkoster ska komma dit.

Min egen åsikt om vem som har rätt till rymden är att våra försök att utforska rymden inte borde se ut på det sätt som de gör idag; vi borde inte tävla mot varandra, utan försöka att samarbeta istället. Dessutom tycker jag inte att vi borde samarbeta för att komma ut i rymden i första hand, utan för att rädda vår egen planet (se ovan).

När vi dessutom tar in frågor som terraformering blir det väldigt svårt att säga vems rätten är. För vems rätt skulle det till exempel vara att terraformera månen, eller Mars? För rymden tillhör oss alla, inte bara de länder som har råd. Tankarna från kolonialtiden föds helt plötsligt på nytt, när vi eventuellt går in i ”rymdkolonialtiden”.

Och om vi nu skulle kolonisera några andra himlakroppar, vems är då ansvaret för dem? Det vi måste göra om vi nu ska gå in i ”rymdkolonialtiden” är att införa internationella lagar om vad man får och inte får göra, angående rymden. Det hade kvittat hur mycket jobb det tagit, det bästa hade varit om vi kunde ignorera våra olikheter och hjälpas åt, och som en plan B så kan vi införa en internationell lagstiftning om rymdkolonisering och rymdfart.

Källor:

• Wikipedia:  sv.wikipedia.org/

• Nationalencyklopedin: NE.se

• Läroboken, Gleerups digitala läromedel