De fyra största miljöhoten

Växthuseffekten

Växthuseffektens benämning är en liknelse mellan jordens atmosfär och ett växthus. Människan har länge påverkat den globala uppvärmningen genom utsläpp av växthusgaser – framförallt koldioxid (som släpps ut från trafik, industri, bostäder och skogsbränder), men även metangas Människans utsläpp har förstärkt den globala uppvärmningen, detta genom att gaserna lägger sig som ett ”täcke” runt jorden. Solstrålar kan passera genom gaserna och ta sig in i jordens atmosfär, men inte ut igen (vilket de kunde innan den förstärkta växthuseffekten), detta gör att klimatet på jorden blir varmare – detta kan liknas vid ett växthus, där värmen kan ta sig in och behållas där inne för ett varmare klimat. Mätningar av värmen visar att värmen har ökat med någonstans mellan 0,6 och 0,9 °C under de senaste 100 åren.

Jordens uppvärmning kanske verkar liten, men trots att det inte är många grader som har förändras kan dessa få grader få stora konsekvenser för livet på jorden. Jordens isar – på Nord- och Sydpolen har redan börjat smälta på grund av värmen. När isarna på jorden smälter höjs vattennivån i haven och det blir översvämningar. Översvämningar är den vanligaste sortens naturkatastrof på jorden och den sortens naturkatastrof som flest människor omkommer i. De flesta forskare är överens om att den globala uppvärmningen gör att översvämningarna blir fler och värre. Om landmassor läggs under vatten kan det hända att det uppstår konflikter om de landmassor som återstår.

Problemet med den globala uppvärmningen och människornas påverkan på den är för det första att många människor inte tror att den existerar, eller att de inte förstår vilka förödande konsekvenser den kan komma att få. Ta till exempel Donald Trump, han förnekade genom hela sin presidentkampanj att den globala uppvärmningen existerar. Att Trump blev vald till president bevisar om något att många människor verkligen inte bryr sig om den globala uppvärmningen eller ännu värre, förnekar att den faktiskt existerar.

Problem nummer två: Majoriteten av de människor som inte förnekar våran inverkan på den globala uppvärmningen är i de allra flesta fall inte beredda att förändra sin livsstil, vilket mer eller mindre kommer att krävas för att lösa problemet med växthuseffekten.

För att växthuseffekten ska kunna förhindras måste vi människor minska vårar utsläpp av växthusgaser. Men på grund av ovanstående orsaker kommer folk inte att ta ansvar på individuell nivå, det kommer att krävas beslut på världspolitisk nivå för att man ska kunna lösa detta problem.

Ozonhål i atmosfären

Ett ozonhål är ett hål eller en kraftigt uttunnad del av ozonlagret som uppstår på grund människans utsläpp av långlivade klorerade ämnen i atmosfären så som freoner. Dessa ämnen bryter ned ämnet ozon och förtunnar på så sätt ozonlagret kraftigt.

Ozonlagret skyddar jorden mot de skadliga ultravioletta strålarna som kan skada såväl människor som allt annat levande. Livet på land skulle inte fungera utan ozonlagret.

Ozonlagret hotar egentligen inte miljön på något sätt längre. Det kunde ha gjort det om det var så att vi fortfarande använde oss såpass mycket av de ämnen som uttunnar ozonlagret, men det gör vi inte. Detta är till stor del tack vare Montrealprotokollet som är en internationell överenskommelse om att minska utsläppet av ozonnedbrytande ämne i atmosfären. Avtalet har sagts vara det mest framgångsrika internationella avtalet i och med att det har följts såpass bra som det gjort.

Ozonhålen är inte lika aktuella idag som de var på 1980-talet. Ozonhålen lagar nämligen sig själva (det vill säga så länge vi inte släpper ut ozonnedbrytande ämnen i atmosfären) och de beräknas försvinna någon gång efter 2050.

Hade inte Montrealprotokollet följts så bra som det gjorde hade vi antagligen haft ett halverat ozonskikt över Europa. Detta hade påverkat växter och djur. Som tur är, är inte ozonhålen ett alls lika stort problem idag som de var på för 30 år sedan.

Försurning av sjöar, skog och mark

Försurningen av sjöar skog och mark beror på framförallt människans utsläpp av sura eller försurande luftföroreningar, exempelvis svaveloxid och väteoxider. Dessa försurande ämnen släpps främst ut vid förbränning av olika slag. De vanligaste förbränningskällorna är fabrikerna, biltrafiken och sjöfartens utsläpp. De föroreningarna kan färdas långa vägar via luften och med hjälp av vinden innan de återförenas med jordytan. På så sätt kan utsläppen från en fabrik i ett land påverka miljön i ett annat Föroreningarna försurar marken, sjöarna och skogen, vilket innebär att det naturliga pH-värdet sjunker. Det sjunkande pH-värdets negativa inverkan på miljön är att många djur inte är anpassade att leva i ett såpass lågt PH-värde då deras livscykel förändras. Försurningen kan få många olika konsekvenser för djuren, en av dem är att bara de djur som är tåliga för försurning överlever. Eftersom att försurningen i sjöar ofta påverkar fiskars förökning negativt och på så sätt sätter försurningen stopp för att fiskarna förökar sig. Det som händer är att det försurade regnet (eller försurade gaser eller partiklar) sköljer bort näringsämnena ur jorden och då får även växter svårt att leva.

Fram till 1970-talet hade 25 000 av Sveriges ca 90 000 sjöar (större än ett hektar) blivit försurade. I Sverige inleddes redan på 1960-talet åtgärder för att minska försurningen, dessa åtgärder var främst avsedda för att skydda människor i de försurade områdets närområde.

För att få en sjö eller skogs pH-värde att stiga igen använder man kalk, som är mycket basiskt. Kalkning är dock inte någon långsiktig lösning, eftersom att det bara för återför pH värdet – för att verkligen bli av med detta miljöhot måste vi minska våra utsläppa av försurande ämnen.

Som tidigare nämnt så kan de försurande föroreningarna färdas långa vägar med vinden, därför drabbar inte ett lands utsläpp landets natur, utan andra länders natur. Därför ät det lätt att tänka: ”Varför ska vi minska våra utsläpp? Det är ju inte oss de drabbar.” På grund av det måste beslut fattas på internationell nivå, annars kommer det att fortsätta likadant.

En annan anledning till att man inom detta, likt många andra, miljöhot måste ta beslut på storskalig, internationell nivå är att de inte kommer att fungera annars. Folk kommer att vara missnöjda: ”Varför ska vi sluta med våra utsläpp om ingen annan måste, är det ens någon mening att vi slutar du?”.

Övergödning och syrebrist i hav

Det som händer när det blir syrebrist i haven, och anledningen till det, är följande:

1. Lokal övergödning kan orsakas av naturliga orsaker, men sådant är lite svårt för människan att påverka, så jag kommer inte att gå in på det närmare. I de allra flesta fall är det människan som ligger bakom syrebristen i havet: näringsläckage från avlopp, åkermark och djurskötsel men även kväveutsläpp från uppvärmning och trafik.

2. Dessa utsläpp (framförallt fosfor och kväve) råkar vara näringsämnen som många arter i ekosystemet (framförallt i vattenekosystemet) livnär sig på. Detta kanske låter bra, men i näringsfattiga miljöer är det inte bra att dessa näringsämnen släpps ut, eftersom att de arter som livnär sig på dem då får mycket mer näring än vad de behöver och då blir de även mycket fler än nödvändigt. Sedan dör förstås dessa arter och bildar stora mängder organiskt material som sjunker till botten. Nedbrytningen av detta organiska material leder till syrebrist.

3. Syrebrist i haven leder till att den biologiska mångfalden minskar. Minskning av biologisk mångfald kan lätt bli till en ”kedjereaktion” av utdöenden.

Man har försökt lösa syrebristen i havet (i Sverige) genom åtgärder inom landsbruket de senaste 30 åren.  Detta har lett till en minskning av övergödningen och på så sätt även en minskning av syrebristen. Dock är syrebristen i havet ett globalt problem och, som nämnt ovan, kräver globala problem globala lösningar och åtgärder och då även internationella politiska beslut. Dock kan ett land även jobba på en individuell nivå för att minska syrebristen på en nationell nivå. Men som sagt: för en långsiktig och hållbar lösning kommer det att krävas internationella beslut.