Kubakrisen

Kort sammanfattning

Kubakrisen var den konflikt mellan Sovjetunionen och USA och som ofta kallas ”det kalla krigets hetaste ögonblick”.

På den tiden var Sovjetunionen och Kuba allierade. Kuba gav Sovjet tillåtelse att bygga avfyrningsramper till kärnvapenrobotar på Kuba. Från Kuba (som ligger 150 km söder om USA) hade Sovjet möjlighet att nå i princip alla amerikanska städer med kärnvapenrobotarna. Världen har aldrig varit så nära ett kärnvapenkrig som den gången.

Orsakerna till Kubakrisen

Kubas handelsavtal med Sovjet

1959 tog Fidel Castro makten på Kuba genom att med hjälp av den rebellarmé som leddes av honom störta diktatorn Fulgencio Batista. Maktövertagandet välkomnades bland stora delar av den kubanska befolkningen, och till en början även i USA, som tidigare stöttat Batista. Castro kallade inte sig själv för kommunist, även om han delade många av kommunismens tankar och idéer. Någonting Castro däremot var var nationalist och när han tog över makten lovade han att landet skulle bli oberoende av USA och han började förstatliga mark som ägdes av amerikanska företag. Detta välkomnades, till skillnad från Castros maktövertagande, inte av USA. USA minskade då inporten av Kubanskt socker för att markera att förstatligandet av markområdena inte var acceptabelt. Detta ledde emellertid bara till att Castro förstatligade ännu mer amerikanskägd mark. USA svarade på detta genom att sluta importera socker från Kuba helt och hållet.

Castro letade nu desperat efter nya handelspartners och 1960 slöt Castro ett handelsavtal med Chrusjtjov (Sovjets dåvarande ledare). Castro ville egentligen inte ha en handelspakt med Sovjet, men i det här fallet hade han inget annat val.

Sovjet, som låg i kallt krig med och under kärnvapenhot av USA, såg pakten med Kuba som en möjlighet till att få tillgång till mark nära USA. Med handelsavtalet kom även en allians mellan de båda länderna. Även om Castro egentligen inte ville vara i allians med Sovjet visade det sig snart vara rätt bra för Kuba med en allians mellan de båda länderna.

Fiaskot vid Grisbukten

Då John F. Kennedy blev vald till president 1961 fick han reda på från Allan Dulles (CIAs chef) att en invasion av Kuba planerades för att störta Fidel Castro. Man hade redan tränat trupper för invasionen. 1500 exilkubaner hade tränats av CIA för att genomföra invasionen. I och med att armén inte bestod av amerikanska medborgare kunde Kennedy avsäga sig all inblandning i det hela.

Både Dulles och Kennedy trodde att Castro var mycket hatad på Kuba, och att en revolution mot honom skulle bryta ut så fort de invaderade Kuba. Detta var i högsta grad en felbedömning, då Castro hade fullt stöd från nästan hela Kuba. Denna missbedömning var det felsteg som gjorde att invasionen kom att kallas ”Fiaskot vid grisbukten”. Så fort arméerna steg i land på ön möttes de av en jättestor kubansk armé som Castro själv ledde. Dessutom var Grisbukten helt fel plats för landstigning, det var nämligen inte bara Castros armé de var omringade av utan även en massa träskmark.

USA tjänade alltså ingenting på invasionsförsöket, tvärtemot så förlorade de på det. I och med att Castro personligen lett armén och dessutom lyckats stå emot invasionen, blev han bara ännu mer hyllad än vad han varit tidigare. Till och med de kubaner som inte tidigare stöttat Castro gjorde det nu. Castro blev förstås ännu mer fientligt inställd till USA, de hade ju försökt få honom på fall. Efter invasionsförsöket tillkännagav Castro även att han numera såg sig som kommunist. Resultatet av fiaskot blev, kortare uttryckt: En starkare och mer USA-fientlig, kommunistisk Castro.

Operation Mongoose och anledningen att skicka kärnvapen till Kuba

Samtidigt som nyheterna om Berlinmuren tog upp medias uppmärksamhet började Kennedy sätta den hemliga ”Operation Mongoose” i verket. Operationen gick ut på att ännu en gång försöka störta Castro, som en hämnd för fiaskot vid Grisbukten.

Man presenterade planerna på att störta Castro för CIA, vars ledning var mycket entusiastisk till förslaget, eftersom CIAs ryckte skadats vid invasionen av grisbukten såg de en chans att återupprätta det. Man anställde 400 amerikanska och 2000 exilkubanska agenter för uppdraget. Under de första sju månaderna av operationen jobbade de ”diskret”. De sprängde broar, mördade Kubanska myndighetspersoner.

Samtidigt inleddes storskaliga övningar ute på en ö utanför Puerto Rico. Det gick ut på att invadera ön och döda en tänkt diktator.

Även om Kennedy egentligen inte planerade att invadera Kuba, så anade Castro att USA planerade ännu ett kuppförsök.

Castro berättade om sina misstankar för de sovjetiska ledarna. Han lyckades övertyga Chrusjtjov att USA planerade en attack mot Kuba. Chrusjtjov tyckte då att man borde göra något för att skydda Kuba som var det enda kommunistiska landet i väst, detta genom att skicka kärnvapen dit. Detta var dock inte den enda anledningen. På grund av kapprustningen mellan Sovjet och USA (som Sovjet låg väldigt långt efter i), hade Chrusjtjov året tidigare lurat världen att Sovjet hade ett försprång i kapprustningen. Året tidigare hade Kennedy avslöjat Chrusjtjovs lögn, detta förödmjukade förstås Chrusjtjov. Kärnvapnen på Kuba var därför inte bara för att skydda Kuba, utan även för att sätta USA under press, utan att ha ett kärnvapenövertag i kapprustningen. De kunde alltså knappa in på USA i kapprustningen utan att egentligen skaffa fler vapen.

Och det är nu kärnvapnen på Kuba kommer in i bilden.

Några minuter från kärnvapenkrig

Från Kuba kunde Sovjet träffa i stort sett alla städet i USA.

USA upptäcker kärnvapnen på Kuba

Den 15 oktober 1962 visade bilder från ett amerikanskt spaningsflygplan att någonting var i görningen på Kuba. Sovjetunionen hade börjat bygget av avfyrningsramper till kärnvapenrobotar. Från Kuba skulle robotarna kunna nå i princip alla städer i hela USA.

Chrusjtjov ville att man skulle bygga ramperna lite diskret, istället för att avslöja planerna i förväg. Om USA fick reda på bygget skulle de definitivt reagera, en reaktion som skulle kunnat leda till att Sovjet skulle tvingas retirera och avbryta bygget.

Alla de fartyg som användes för att skeppa dit vapnen var förstås en aning iögonfallande, Sovjet hävdade att man skeppade dit verktygs- och jordbruksmaskiner (vilket ju inte var fallet).

Oavsett om Sovjet var diskreta med vapnen eller ej upptäckte USA byggandet.

USAs svar på robotarna

Beskedet om de sovjetiska kärnvapenrobotarna på Kuba kom som en chock, inte minst för Kennedy själv. Situationen kunde med minsta felsteg leda till ett tredje världskrig.

Kennedy kallade sina viktigaste rådgivare till ett möte i Vita huset där de skulle diskutera Kubakrisen. Under tolv dagar samlades gruppen regelbundet. Läget var mycket allvarligt och presidenten riskerade att bli avsatt om han inte agerade.

USA var tvungna att agera, frågan var bara hur.

Bland förslagen fanns bland annat en attack mot Kuba, de tänkte genomföra ett överraskningsanfall.  Samtidigt hade USAs militärledning ett eget möte angående krisen. Militärens inställning till krisen kan sammanfattas med flygvapenchefen Curtis LeMays ord: ”Bomba dom jävlarna!”.

Kennedy och hans rådgivargrupp kom till slut fram till att man skulle agera aningen mer passivt. Man skulle genomföra en flottblockad, man skulle genomsöka varenda sovjetiskt fartyg med kurs mot Kuba och skicka tillbaka de som innehöll vapenlast. Fördelen med att använda sig av en blockad var att det var en begränsad form av påtryckning som skulle ge Chrusjtjov tid att retirera. I och med att det inte var den mest drastiska lösningen fanns det alltid en mer drastisk plan B i bakfickan, d.v.s om blockaden misslyckades kunde man istället bli lite mer offensiv och kanske till och med gå till attack mot Kuba.

Nackdelen med blockaden var att den bröt mot internationell lag. För att kringgå detta faktum kallade man den istället för en ”karantän”.

Detta förslag blev Kennedys slutgiltiga beslut som han tillkännagav i TV, samtidigt berättade han om de Sovjetiska robotarna (som ju var anledningen till blockaden).

Kennedys uttalande chockade många människor världen över, många människor tyckte att handlingen var för offensiv, andra att den var för defensiv, men alla var chockade.

Chrusjtjov befann sig även han i chock. Detta var det värsta tänkbara svar på kärnvapnen USA möjligen kunde ge, och någon plan B fanns inte.

Castro å sin sida såg blockaden som en krigsförklaring. Han menade att man med Sovjet vid sin sida skulle kämpa till sista man.

Sovjets svar på blockaden

Det var 24 oktober 1962, två dagar efter att USA satt Kuba i ”karantän”. Två stycken sovjetiska fartyg, samt en ubåt närmade sig karantänlinjen (d.v.s där USAs kontrollantfartyg låg). De amerikanska skeppen hade i uppdrag att stoppa alla sovjetiska fartyg och ubåtar. Det märkliga med de sovjetiska fartygen var att de stannade en bit innan karantänlinjen, sedan vände de om. Detta var Chrusjtjovs första motstånd mot blockaden.

Under tiden som blockaden pågick ”brevväxlade” Chrusjtjov och Kennedy genom kodade telegrafmeddelanden som sedan översattes. I början var Chrusjtjovs brev aggressiva och anklagade USA, med sin olagliga blockad, för sjöröveri.

Men efter ett tag ändrades hans inställning och han skrev istället att man borde jobba sig bort från det krig som var på väg. Dessa brev gav Kennedy en liten strimma hopp om en fredlig lösning på krisen. Han ska även ha sagt att han inte ville pressa ryssarna en centimeter längre än nödvändigt, så länge det förhindrar kriget.

Den svarta lördagen

Lördagen den 27 oktober 1962 kom att bli den värsta dagen under hela Kubakrisen.

På förmiddagen sände Chrusjtjov, i ett meddelande i Sovjetisk radio, ett erbjudande till Kennedy och USA. Det kan sammanfattas som: Om ni drar tillbaks era robotar från Turkiet så drar vi tillbaka våra robotar från Kuba. Meddelandet chockade många, inte minst Kennedys rådgivare.

USAs robotar i Turkiet hade placerats där av i princip samma (offentliga) anledning som robotarna på Kuba, för att skydda landet. Om USA drog tillbaka robotarna från Turkiet skulle det i offentlighetens ögon se ut som att man lät Turkiet stå oskyddat för att främja USA. Detta skulle skada Nato svårt, i och med att det då skulle verka som att det bara fanns till för USAs egen vinning.

Konflikten var på väg att spåra ur, både Kennedy och Chrusjtjov var på väg att helt tappa kontrollen över den.

Ett tydligt tecken på detta är att ett amerikanskt plan sköts ner och störtade på Kuba. Saken var den att Chrusjtjov själv inte givit order om detta. Han blev lika chockad som Kennedy när planet blev nedskjutet.

Den amerikanska militären var, som tidigare nämnts, väldigt angelägna om att den enda lösningen på krisen var krig. Det riskerade dessutom att störta Kennedy och starta krig ifall han inte agerade snabbt. Detta var en fara för både Kennedy och Chrusjtjov, i och med att ett kärnvapenkrig skulle drabba såväl Sovjet som USA. Han gick därför direkt med på att dra tillbaka robotarna på Kuba, utan att ens fråga om USA kunde dra tillbaka robotarna i Turkiet som en kompromiss. Det gjorde de dock, utan att någon fick reda på det.

Militären var inte nöjd med beslutet, de tyckte att det var det värsta nederlaget i USAs historia.

Resultatet av Kubakrisen

Konsekvenser

Om det var någonting Kubakrisen visade så var det väll att varken USA eller Sovjet i grund och botten ville ha ett kärnvapenkrig. Detta är ju förståligt eftersom att det förmodligen hade ödelagt stora delar av de båda länderna, samt övriga världen.

Kennedy fick som ett resultat av Chrusjtjovs uppoffrande uttalande ett mycket starkare presidentskap. Dock mördades han fyra månader senare i Dallas. Det finns (konspirations)teorier som hävdar att det var CIA som låg bakom mordet, det finns dock inga bevis för det.

Trots att både USA och Sovjet dragit tillbaks sina kärnvapen från Kuba respektive Turkiet, ingav slutresultatet ändå ett sken av att USA segrat, i och med att ingen visste att de drog tillbaks sina kärnvapen från Turkiet. Chrusjtjov var inte särskilt nöjd.

Trots att Chrusjtjov inte blev mördad (som Kennedy), kan man väll inte säga att det slutade särskilt bra för honom heller. Efter krisen blev han klassad som en fegis, eftersom att han ”gett med sig”. Chrusjtjov blev tillslut avsatt som ledare för Sovjetunionen.

Castro var inte heller särskilt glad efter krisen. Han hade verkligen vigt sitt liv åt att Kuba skulle vara fritt och självstyrande. Avtalet mellan USA och Sovjet fick det att verka som om Sovjet ägde Kuba, anledningen till att de skickade dit vapnena var ju faktiskt för att skydda Kuba, men nu visade det sig vad den riktiga anledningen var.

I offentlighetens ljus visade sig Kennedy fientlig mot Kuba, men i hemlighet försökte  han inleda en  normal relation med dem, någonting som Castro var positivt inställd till. Konversationen avbröts dock av Kennedys död.

En mer positiv effekt av krisen var att man efteråt skapade en direkt telefonlinje mellan Vita huset i Washington DC och Kreml i Moskva, linjen var tänkt att förhindra senare missförstånd mellan länderna, som skulle kunna leda till kärnvapenkrig.

Kärnvapnens bakvända effekt

En annan konsekvens av krisen var att många, märkligt nog blev mer positivt inställda till kärnvapen. Anledningen till detta var att krisen faktiskt hade bevisat kärnvapnens positiva effekt. Positiv effekt? Den positiva effekten är, i grund och botten, ganska hemsk. Kärnvapnen förhindrar krig, i och med att de skulle ha en såpass förödande effekt mot mänskligheten är det ingen som vågar anfalla ett land som har kärnvapen, desto fler länder som har kärnvapen, desto färre krig. Nackdelen med denna motsägelsefulla effekt är att den gör hela civilisationen mer bräcklig: visserligen skapar den fred, men om så mycket som ett land skulle fälla en atombomb skulle det kunna innebära ett krig som utplånade mänskligheten.

Hur hade man kunnat förhindra Kubakrisen?

Förebyggande lösning på krisen (mina egna tankar)

Egentligen är det lite svårt att säga hur man hade kunnat förhindra Kubakrisen, eftersom att det inte blev krig, och att man faktiskt lyckades förhindra den där och då. Dock var det ju fortfarande en konflikt, och med facit i hand kan man ju alltid se saker som kunde gjorts annorlunda. Förebygga det hela på något sätt.

- Å USAs sida finns det en väldigt enkel sak de kunnat göra annorlunda. De kunde åtminstone ha försökt inleda ett normalt samarbete med Kuba när Castro tog makten. Även om det inte var lätt att förutse händelseförloppet, så borde de ha försökt trappa ner konflikten så fort den började och hålla sig på god fot med grannlandet.

- Sovjet å sin sida gjorde det stora misstaget att skicka robotarna till Kuba. Det är ganska uppenbart att robotarna inte skickades dit för att försvara Kuba, utan för Sovjets egen vinning. De borde alltså inte ha utnyttjat Kuba för egen vinning, i och med att det var en av orsakerna till krisens okontrollerbarhet.

- På tal om okontrollerbarhet, det var okontrollerbarheten som gjorde att kriget nästan bröt ut. Eftersom att ingen av länderna ville ha kärnvapenkrig hade det varit mycket bättre om de båda ledarna (Chrusjtjov och Kennedy) hade haft bättre kommunikation. De borde ha satt sig ner och pratat igenom det hela, de ville ju samma sak, så egentligen hade det inte varit något problem att komma överens. Detta blev förmodligen en lättare sak att göra efter skapandet av den direkta telefonförbindelsen mellan Washington DC och Moskva.

- I grunden till de flesta konflikter ligger det som, även i Kubakrisen, är det viktigaste att ändra på för att förhindra konflikt - stolthet. Varken Kennedy eller Chrusjtjov hade drivit krisen framåt om det inte var på grund av sin egen och det egna landets stolthet. Kapprustningen hade aldrig ens uppstått om det inte vore för stoltheten. Och kanske är det den komponent man måste ta bort för att förhindra framtida konflikter.

Aktuella händelser angående krisen

- Man kan fråga sig om detta hade kunnat hända idag. Relationen mellan USA och Ryssland har ju blivit bättre efter Sovjetunionens fall. Men idag har Rysslands åter en ledare som inte är rädd för att använda armén utanför det egna landet. Exempelvis har de gått in i Ukraina.

Häromdagen på talade man om en återgång till kalla kriget, detta på grund av rysslands fientliga beteende mot omvärlden: Exempelvis att de har använt sig av fartyg som kan ta in kärnvapen. 

- USA har fått en ny fiende sedan elfte september – militanta islamister – detta istället för kommunister.

- Cuba är fortfarande en socialistisk enpartistat, med andra ord en diktatur. Fidel Castro var president fram till 2006 då han lämnade över presidentposten till sin bror Raul Castro. Raul Castro har jobbat en aning mer i den demokratiska riktningen, även om det är en lång bit kvar. Under president Obamas tid i USA har relationerna mellan Kuba och USA blivit bättre. Vid ett besök på Kuba sade president Obama bland annat: ”Det USA gjorde fungerade inte, vi måste ha modet att inse det … Isolering med rötter i kalla kriget fungerar inte på 2000-talet”.

Källförteckning och källkritik

Källförteckning

So-rummet: http://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/kubakrisen-1962-det-kalla-krigets-hetaste-ogonblick

”Cubakrisen”: En bok faktabok av Peter Chrisp

Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Kubakrisen

Gleerups lärobok, ”Utkik historia”

globalis.se

TT - Tidningarnas Telegrambyrå

omni.se

Aktuellt (dvs svtnyheter.se)

Källresonemang

SO-rummet: http://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/kubakrisen-1962-det-kalla-krigets-hetaste-ogonblick

SO-rummet är en sida som är fri för vem som helst att skriva artiklar på, detta är ju ofta en faktor som gör en källa mindre pålitlig. Men just i det här fallet kan man inte säga att källan är opålitlig, eftersom att den faktiskt, även om den är fri sida, är granskad. Den som driver SO-rummet är en SO-lärare som granskar artiklarna som skrivs där. Även om det nu bara är en person som granskar sidan finns det en annan faktor som gör den mer pålitlig: det är en sida med ett begränsat ämne. Detta innebär att, till skillnad från wikipedia etc. som kan handla om vad som helst, är SO-rummet begränsat och gör på så sätt det mycket lättare att granska texterna som skrivs där. En nackdel med fria sidor som SO-rummet är att de, även om de granskas, kan vara helt felaktiga. Detta om de inte blivit granskade ännu, i och med att det tar tid att granska källor, särskilt när man bara är en person.

”Cubakrisen”: En bok faktabok av Peter Chrisp.

Denna källa är som sagt en bok. Det är ingen digitalbok från internett och det är inte heller någon gratis källa. Källor som är gratis har som regel lite lägre kvalitet än de källor som faktiskt kostar, (såvida man inte lånar den på bibliotek eller av Gert).

I och med att detta även är en fysisk bok så måste det finnas ett förlag som givit ut den, och då har all fakta i den förstås granskats.

Nackdelen med att använda en bok som källa är förstås att de inte uppdateras så som internetkällor gör. Dock handlar denna bok om en historisk händelse, som dessutom skedde relativt nyligen. På grund av detta är chansen mindre att det skulle tillkomma ny fakta, i och med att händelserna redan har hänt. Det skulle dock kunna dyka upp nya fynd, till exempel Fidel Castros anteckningar från tiden. Därför blir pappersböcker tillslut för gamla. Denna bok har dock inte så många år på nacken.

Allt som allt är denna källa pålitlig.

Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Kubakrisen

Wikipedia är inte helt en pålitlig källa, eftersom att den, likt SO-rummet, är fri för vem som helst att skriva på. Skillnaden mot SO-rummet är att den täcker ett mycket mindre område än vad wikipedia gör. Dock är det fler människor som använder wikipedia och på så sätt är det även fler som granskar och korrigerar sidan.

Wikipedia är dock inte riktigt så pålitlig så att man ska förlita sig på den som enda källa. Som regel brukar artiklarna på wikipedia som faktiskt har källförteckningar mer pålitliga än de som inte har det. De bevisar liksom att detta inte är taget ur luften. Desto fler källor i förteckningen desto mer pålitligt.

Jag har inte använt wikipedia särskilt mycket för att skriva mitt arbete, men jag läste igenom artikeln om Kubakrisen innan jag började skriva. När jag sedan läste boken ”Cubakrisen” kunde jag lättare få en uppfattning över det mest väsentliga innehållet i wikipedia artikeln. Artikeln stämde även överens med vad jag läste på SO-rummet.

Aktuellt (dvs svtnyheter.se)

Jag använde inte SVT särskilt mycket när jag skrev mitt arbete, endast i jämförandet mellan den tid Kubakrisen utspelade sig i och nutid.

SVT, d.v.s Sveriges television, är en sida och TV-kanal som de flesta anser som pålitlig. Den är oberoende av staten och drivs med hjälp av det lilla bidrag som kallas TV-licens. SVT är en av de svenska public servicetjänsterna i Sverige. Många påstår dock (och notera inte är mina egna åsikter) att SVT är en aning vänster. Vilket kanske eller kanske inte är sant, det är helt enkelt en tolkningsfråga. SVT är i alla fall menat att vara opartiskt och att sprida sammhällsinöormation, samt erbjuda ett brett utbud inom TV. Hur som helst är SVT-nyheter en bra pålitlig sida som innehåller mycket opartisk fakta.