Tankar om idrott och hälsa på Gunnesboskolan

• Berätta om något som du lärt under din ”idrottstid” på Gunnesboskolan!

Under min tid på Gunnesboskolan har jag ju förstås lärt mig mycket i ämnet idrott och hälsa, och såhär i efterhand är det lite svårt att sätta fingret på någon specifik sak. Men jag får väl ändå säga att jag i allmänhet har lärt mig om varför det är viktigt att röra på sig, och hur man gör det på bästa sätt.

• Är det någon speciell förmåga du tycker att du utvecklat?

Jag tycker att jag har utvecklat min förmåga att leda en grupp i utövandet av idrott. Vi jobbade under två perioder med att först leda en egen uppvärmning, och sedan leda en hel lektion (jag och Albin ledde en lektion för några av tvåorna).

• Vad har varit det bästa/roligaste med idrottsundervisningen?

Jag tycker nog att det roligaste var när vi fick göra filmer där vi lärde ut valfritt område inom idrott och hälsa. Jag och Klara gjorde en film om hur man tar sig över ett hinder på bästa sätt.

• Vad tycker du har saknats i idrottsundervisningen? Motivera!

Jag tycker att idrott och hälsa-ämnet på Gunnesboskolan har varit mycket bra och heltäckande, och det har enligt mig inte saknat någonting specifikt. Jag tycker självklart att det hade varit kul att utöva lite av den idrott (om det nu är en idrott?) som jag själv utövar: parkour. Men jag förstår att parkour inte riktigt är ett lämpligt arbetsområde på skolidrotten; det är helt enkelt lite för farligt.

• Finns det något som kunde gjorts annorlunda? Hur?

I ämnet idrott och hälsa i allmänhet tycker jag att det finns en väldigt viktig sak som hade kunnat göras annorlunda. Det jag tänker på är utvärderingarna. Idrott och hälsa är ett ämne som är till för att lära oss hur vi ska göra när vi idrottar och få oss att idrotta. Jag tycker att man har missuppfattat syftet med ämnet när man, för att göra ämnet mer likt ett "riktigt skolämne" lägger till en massa utvärderingar och reflektionsuppgifter i ämnet. Det gör att ämnet helt förlorar sitt syfte: att få oss att röra på oss och lära oss hur vi ska göra när vi idrottar. Man har glömt bort vad idrottsämnet egentligen handlar om. Detta kan göra att det blir svårt för de elever som faktiskt har idrottsämnet som sin fördel i betyget att uppnå ett bra idrottsbetyg.

• Tips till Ylva!

Jag tycker att du har varit en jättebra idrottslärare och jag har lite svårt att komma på vad jag ska ge för förbättringstips 

• Är det något du lärt dig som du känner att du kommer att ha nytta av i framtiden?

Vilken sorts idrott jag än håller på med i framtiden så antar jag att uppvärmning och uppmjukning kommer att komma väl till pass. Det är vad jag än sysslar med viktigt att värma upp för att inte skada sig. En skada som inträffar för att jag inte har värmt upp skulle kunna göra det svårt att idrotta.

• Hur ser din idrottsframtid ut?

Jag kommer förhoppningsvis att hålla på med parkour ett tag till, och när jag slutar med det så tror jag att jag kommer att börja jogga/springa istället, eftersom att jag tycker det är trevligt. Förutom det kommer jag antagligen att fortsätta gå (vilket jag ofta gör), om det nu räknas som en idrott.

• Varför tror du att ämnet Idrott och hälsa är obligatoriskt i den svenska skolan?

Det är viktigt att lära ungdomar att det är viktigt att röra på sig och hur gör det på sig på bästa sätt. Man vill få ungdomar att fortsätta röra på sig i framtiden och på så sätt leva ett mer hälsosamt liv. Lever människor ett hälsosammare liv blir de sjuka mer sällan och kostar på så sätt samhället mindre pengar.

• Argument för obligatorisk idrottsundervisning. Motargument?

Det allra viktigaste av argumenten är det ovan: Det är viktigt att lära ungdomar att det är viktigt att röra på sig och hur gör det på sig på bästa sätt. Man vill få ungdomar att fortsätta röra på sig i framtiden och på så sätt leva ett mer hälsosamt liv. Lever människor ett hälsosammare liv blir de sjuka mer sällan och kostar på så sätt samhället mindre pengar.

Ett annat viktigt argument för att ha obligatorisk idrottsundervisning i den svenska skolan är att få ungdomar att inse att det är kul att idrotta och få dem att röra på sig; man vill väcka intresset för idrott. Dessutom är det viktigt att även barn/ungdomar vars familj inte har det tillräckligt gott ställt för att ha råd att gå med i en idrottsförening/idrottsklubb. Alla ska ha rätt till idrottande och skolidrotten är en viktig del i det.

Som ett motargument kan man säga att idrott är ett onödigt ämne som bara stjäl tid från den "riktiga" undervisningen. Detta är även anledningen till att man gärna vill lägga till mer teoretiska delar i idrottsämnet för att få det att se mer ut som ett rikligt ämne, men om idrottsämnet ändå inte fyller sitt syfte, att få ungdomar att röra på sig, vad är det då för mening med ens ha kvar ämnet?

Somliga anser att det är fel att idrotten ska avgöra en del av ens betyg, eftersom att det gör att de som har svårt för idrottsämnet inte ska lyckas uppnå sina mål och inte kunna läsa de teoretiska studier de vill fortsätta med. Dock är det inte svårt att få ett relativt bra betyg i idrott, så jag tycker inte att detta är något egentlige problem.

Jag anser argumenten för den svenska skolidrotten övervägande för att ha skolidrott.

Konsthistorisk parafras

The Son of Man  

The Son of Man är målad av René Magritte 1964. Verket är skapat i surrealistisk anda, även om den inte är skapad under den exakta tidsperiod surrealismen ofta sägs vara.

Ordet surrealism betyder öververklighet, vilket kan beskriva tidens konst. Det handlade om att skapa konstverk med övernaturliga motiv.

Bilden föreställer en kostymklädd man, med en klädstil som påminner lite om de kläder René Magritte själv ofta är klädd i på bilder av denna. I bakgrunden kan man se havet och himmeln; vädret verkar vara lite mulet, men bilden i bakgrunden inger ändå en lags frihetskänsla till bilden. Frihetskänslan i bilden är en viktig del och man kan riktigt höra hur vågorna slår mot muren framför vilken mannen står och hur måsarna skriker. Framför havet finns en liten stenmur, men det är ingenting som påverkar bilden särkilt mycket. En liten detalj som man kanske inte lägger märke till vid första anblicken är att mannens vänstra arm ser ut att vara vänd bak och fram. Sist men inte minst, det som kanske är det mest uppenbara med bilden: det äpple som på ett surrealistiskt sätt är placerat mitt framför mannens ansikte. Äpplet är den del av bilden som faktiskt får bilden att utmärka sig.

Bilden är målad som ett slags porträtt, med mannen och (om inte äpplet vore där) hans ansikte i fokus. Anledningen till att känslan i bilden är så porträttliknande är att den har en har en ganska tydlig symmetri: mannen står placerad mitt i bilden, muren består av mycket raka linjer och räta vinklar och horisontlinjen förstärker även den symmetrin.

Det kanske ser ut som om detta bara är en man med ett äpple framför ansiktet, men det har en djupare betydelse och ett starkt budskap. Det vi ser är äpplet, inte mannens ansikte, men det vi vill se är mannens ansikte. Verket symboliserar alltså att vi alltid vill se det som döljer sig bakom det vi faktiskt ser och aldrig kan fokusera på någonting om det verkar finnas mer till det hela. Det skapar en slags konflikt mellan det synliga och det dolda.

Min parafras 

Originalet, The Son of Man, ska symbolisera en konflikt mellan det vi ser och det vi vill se. För det vi vill se är mannens ansikte, men det vi ser är det ”malplacerade” äpplet som svävar framför hans ansikte.

Min tanke med parafrasen var att koppla verket till nutid genom att lägga till en mobiltelefon i mannens ansikte och en brinnande flyktingbåt och en oljeplattform i havet bakom honom. Tilläggen jag gjort i bilden anknyter till originalets baktankar. Tanken är att mannen tittar in i sin mobiltelefon istället för att se det kaos som råder bakom honom. I form av att beskriva vår samtid passade havet i bakgrunden perfekt. De nutida problem jag ville gestalta var dels att så många mänskor drunknar i medelhavet på flykt från krig; med oljeplattformen ville jag gestalta vår förbrukning av oljan som är påväg att ta slut och de miljöproblem oljan ger, såsom en påökning av den globala uppvärmningen. Parafrasen beskriver alltså, likt originalet, att vi alltid vill se någonting annat än det vi faktiskt ser. I originalet vill den som ser bilden se mannens ansikte och i parafrasen vill mannen se det som händer på sociala medier, istället för att faktiskt se den brutala verklighet som finns där ute i havet bakom honom. Med andra ord beskriver parafrasen ett liknande budskap som originalet, men på ett mer nutida sätt.

Rymdkolonisering

Vad är rymdkolonisering?

Rymdkolonisering är en process som i framtiden skulle kunna innebära att människor bosätter sig på andra himlakroppar än jorden.

Anledningen till att vi skulle vilja, eller vara tvungna, att kolonisera andra himlakroppar i framtiden skulle kunna variera. Den största anledningen till att vi i framtiden skulle vilja genomföra rymdkolonisering är dock att jorden inte längre skulle vara beboelig i framtiden; det finns idag många miljöhot, såsom växthuseffekten, som kan leda till miljökatastrofer i framtiden. Växthuseffekten leder redan nu till att isarna på polerna smälter och att havsnivån stiger; vi får mer extremt väder och våra förutsättningar för ett fortsatt liv på jorden blir sämre och sämre. Dessutom är det människan själv som ligger bakom de största miljöproblemen.

Det bästa hade förstås varit om vi kunde minska våra utsläpp tillräckligt mycket för att förhindra vår påverkan på klimatet, eftersom att människan då kan stanna på jorden. Om vi inte lyckas bevara jorden i tillräckligt gott skick för att kommande generationer ska ha någorlunda förutsättningar för att kunna leva här finns det två alternativ för mänskligheten: antingen dör vi ut, eller så koloniserar vi en annan himlakropp, där förhållandena är bättre än på den (i framtiden eventuellt) förstörda jorden.

Än så länge är rymdkolonisering dock en tänkt process, som aldrig har ägt rum (med ”aldrig ägt rum” menas att processen aldrig genomförts av människan; möjligheten finns att rymdkolonisering genomförts av andra livsformer, på andra platser i universum [dock känner vi ännu inte till, och kommer kanske aldrig att upptäcka, utomjordiskt liv]). Även om rymdkolonisering aldrig har ägt rum finns det mycket hopp om att framtiden kunna kolonisera andra himlakroppar än jorden.

Himlakroppars lämplighet

När det kommer till kolonisering av andra himlakroppar så är det förstås mycket betydande vilken himlakropp man väljer. Om människan skulle kolonisera en himlakropp så är det viktigaste att hitta en som är så lik jorden som möjligt, just eftersom att syftet med rymdkolonisering är att människan ska kunna leva på andra himlakroppar, och våra förutsättningar för att leva på en annan himlakropp är större desto mer lik jorden denna himlakropp är; det är i en miljö som på jorden som människan är avsedd att leva, alltså är det där vi överlever bäst. Eftersom att den enda andra himlakropp människan överhuvudtaget besökt är jordens egen måne, månen, vet vi inte särkilt mycket om hur förhållandena på olika planeter skulle komma att påverka människans hälsa. En sak vi vet, dock, är att astronauter som vistas i tyngdlöshet (eller i omloppsbana) under längre perioder förlorar en relativt stor andel muskelmassa, deras skelett försvagas och balanssinnet försämras; eftersom att människan är byggd för att klara jordens gravitation mår våra kroppar inte bra av att vistas i tyngdlöshet. Tyngdkraft finns dock på alla planeter och månar, så dessa effekter lär inte bli lika stora som efter en tids vistelse i tyngdlöshet. Dock har många planeter en annorlunda tyngdkraft än jorden, antingen en högre eller lägre än vad vi är vana vid. Gravitationskraften är dock bara en av de många faktorer som hade kunnat påverka den mänskliga kroppen, och att astronauters kroppar påverkas så mycket i tyngdlöshet är ett tecken på att vi vet ganska lite om hur människan skulle komma att påverkas av livet på andra himlakroppar än vår egen.

När det gäller att välja ut den rätta himlakroppen hade sökandet kunnat gå hur långt ut i universum som helst, men det finns en väldigt avgörande faktor i vilka himlakroppar människan rimligtvis kan lyckas kolonisera inom en, inte allt för avlägsen, framtid: avstånd.

Så om vi då sätter ihop de två största faktorerna för möjlig rymdkolonisering, avståndet till himlakroppen och himlakroppens miljö, så får vi ett begränsat utbud av planeter, månar och småplaneter i vårt eget solsystem. De planeter vars lämplighet är störst är jordplaneterna (eftersom att de är mest lika jorden), Merkurius, Venus och Mars, men även somliga gasplaneter som  samt några av de olika planeternas månar: Månen (jordens måne), Europa (Jupiter) och Titan (Saturnus). Andra himlakroppar som ses som tillräckligt lämpliga för kolonisering är några av småplaneterna (d.v.s de himlakroppar som kretsar kring solen, men är för små för att kallas planeter), t.ex Ceres eller Pluto.

Merkurius:

Merkurius är den planet som ligger först i ordningen i vårt solsystem, räknat i avstånd från solen. Merkurius enda egentliga likhet med jorden är att det är en jordplanet där det (spekuleras) finnas vatten i form av is. Merkurius har ungefär samma storlek som jordens måne, men p.g.a att Merkurius har en kärna av järn har den en mycket högre densitet än månen, och därav en mycket större tyngdkraft (Merkurius ytgravitation vid ekvatorn: 0,377 g; jordens ytgravitation vid ekvatorn: 0,99732 g). Den största nackdelen med kolonisering av Merkurius är dess närhet till solen, vilket gör att temperaturen om dagen kan bli upp till 437 °C, vilket hade varit en stor utmaning för en framtida koloni där.

Venus:

Venus är den andra planeten i vårt solsystem (jorden är den tredje), mätt i avstånd från solen och har pågrund av sin närhet till vår stjärna ett mycket mer extremt klimat än jorden. Venus har dock en del likheter med jorden: Venus har ungefär samma storlek som jorden och har därav en liknande gravitationskraft som jorden (Venus ytgravitation vid ekvatorn: 0,904 g; jordens ytgravitation vid ekvatorn: 0,99732 g). På grund av ämnena i Venus atmosfär och planetens närhet till solen har Venus ett mycket extremt klimat, vilket kan göra kolonisering av planeten svår, och av den anledningen ses inte Venus som en av de planeter som vi realistiskt sett kan lyckas kolonisera inom en snar framtid.

Mars:

Mars är kanske den planet som är mest sannolik för människan att kolonisera. Mars är en jordplanet som har en atmosfär som är mycket rik på koldioxid, vilket skulle underlätta för odlandet av jordiska växter. Mars är väldigt mycket mindre än jorden och har den lägsta densiteten av jordplaneterna, vilket gör att den har en väldigt mycket lägre gravitation än jorden (Mars ytgravitation vid ekvatorn: 0,376 g; jordens ytgravitation vid ekvatorn: 0,99732 g).

(Läs mer om Mars i exemplet under stycket ”Terraformering”)

Saturnus:

Saturnus verkar kanske som ett lite märkligt val av himlakropp för kolonisering, eftersom att Saturnus är en gasjätte, vars atmosfär innehåller mestadels väte och helium. I atmosfären pågår även ständigt starka orkaner. Mycket talar emot att denna gasjätte skulle kunna vara ett rimligt mål för mänsklig kolonisering, och det är antagligen den himlakropp som ligger lägst i listan över himlakroppar att kolonisera. Men det finns en del faktorer som talar för att det skulle kunna gå att kolonisera Saturnus. Trots att Saturnus är extremt mycket större än jorden så har den en gravitation som faktiskt är väldigt lik jordens. Anledningen till att en sådan enorm planet som Saturnus har en tyngdkraft som liknar jordens är att Saturnus består av ämnen med en mycket lägre densitet, vilket gör att planeten, trots sin enorma massa inte har så hög tyngdkraft. (Saturnus ytgravitation vid ekvatorn: 0,914 g; jordens ytgravitation vid ekvatorn: 0,99732 g.) Saturnus har, förutom en skonsam tyngdkraft, även ett stort antal månar, vilka tros kunna bli mål för mänsklig kolonisering.

Kolonisering av asteroider:

En asteroid eller småplanet är en himlakropp som, likt planeterna, befinner sig i bana kring solen, men som inte är tillräckligt stor för att få räknas som en planet. Chansen för att en småplanet har en låg gravitationskraft är större än hos planeter, eftersom att småplaneterna har en lägre volym. (Dock hade en småplanet i teorin kunnat ha en mycket hög densitet och därav ha lika hög tyngdkraft som jorden, men någonting sådant är ganska osannolikt.)

Trots att asteroider inte verkar vara ett särskilt realistiskt mål för människan att just leva på, finns det en del fördelar med att välja att kolonisera just asteroiderna: 1. det finns ett väldigt stort antal  asteroider, vilket gör våra chanser att lyckas ta oss till en av asteroiderna större; 2. asteroider/småplaneter inkluderar ofta ämnen som järn och andra metaller, vilket gör att vi i framtiden kanske skulle kunna åka till någon av asteroiderna för att bedriva gruvdrift; 3. några av asteroiderna som korsar jordens bana är, när de står i rätt position, lätta att nå från jorden.

Asteroiderna hade kanske snarare varit användbara som en källa till resurser, än som faktiska kolonier, där vi hade kunnat bosätta oss.

Månen (jordens måne):

Kanske den himlakropp som är det allra mest realistiska målet för mänsklig kolonisering. Trots att månen inte har särskilt bra förutsättningar för en koloni, kan man inte bortse från det faktum att människan faktiskt redan besökt månen.

Förutom att månen är jordens naturliga satellit (och därav har ett mycket litet avstånd till jorden) finns det ingenting som gör den till en lämplig plats för kolonisering. Månen saknar atmosfär, vilket gör att det inte finns någon typ av väder där (någonting som kan vara positivt vad gäller kolonisering).

Man tror att man skulle kunna odla mat i växthus på månen, samt föda upp vissa djur.

Just eftersom att människan besökt månen och skulle kunna göra det igen, har många länder konkreta planer på att kolonisera månen.

Europa (Jupiters måne):

Europa är den fjärde största av Jupiters månar. Europas sammansättning är relativt likt stenplaneternas, med en huvudsaklig uppbyggnad av  sten och silikater. Europas yttre tros vara täckt med ett tjockt lager is, vilket skulle förklara varför månen knappt har några kratrar. Rymdsonden Galileo mätte under åren 1995 till 2003 Europas magnetiska fält; av datan som rymdsonden tog fram kunde man konstatera att det finns någon typ av magnetiskt ledande lager i månens. Ett magnetiskt ledande lager hade kunnat vara saltvatten. Vi vet att månen har ett yttre lager av vatten, vilket tros kunna vara ca. 100 km tjockt. Man tror att en stor del av vattnet finns i flytande form.

Om vi någon gång koloniserar Europa är tanken att forskare ska bo i iglooer och borrar sig ner i det tjocka islagret för att undersöka hur förhållandena i Europas underjordiska ocean ser ut.

Europas förhållanden tros påverkas av Jupiters extrema massa; det finns dokumenterat att Jupiters massa har en slags tidvatteneffekt som skapar vulkanisk aktivitet på månen Io, alltså finns det en chans att Jupiter skulle ha någon slags tidvatten effekt även på Europa, vilket gör att värmen i Europas hav kan vara högre än den normalt skulle vara på på det avståndet från solen; förr tänkte man att liv endast skulle kunna uppstå på ett visst avstånd från solen, annars skulle det vara antingen för varmt eller för kallt, men i och med Jupiters bevisade tidvatteneffekt på några av sina månar, finns chansen till en högre värme i Europas hav och därav hade liv kunnat finnas på Europa.

Europa ses alltså, med tanke på sitt klimat, som ett ganska rimligt mål för mänsklig kolonisering (d.v.s om man bortser från att det är en mycket avlägsen planet)

Titan (Saturnus största måne):

Som nämnt ovan så har Saturnus ett mycket stort antal månar, vilket är en av faktorerna till att man skulle vilja upprätta en bas på Saturnus. Forskare inom rymdkolonisering har beskrivit Titan som den viktigaste av Saturnus månar att upprätta en bas på. Titan är den näst största månen i solsystemet; dess radie vid ekvatorn är ungefär 40% av jordens.

Man kan ifrågasätta varför man skulle vilja kolonisera just Titan av alla Saturnus månar. På Titans yta är temperaturen ca. - 179 °C, vilket är otroligt kallt. Dessutom består Titans atmosfär och yta av en del ämnen som är mycket farliga för människor.

På Titan finns det sjöar, och det regnar ibland, men det är då inte vatten, utan flytande metan i kombination med mindre mängder andra ämnen.

Terraformering

Just nu verkar det som att koloniseringen av någon annan himlakropp än månen är väldigt avlägsen; om vi lyckas ta oss till någon av de himlakropparna som har ett rimligt avstånd från jorden (himlakropparna i vårt solsystem) kommer vi ändå att stöta på väldigt många problem. Problemen kan vara allt från att gravitationen är för hög eller låg, temperaturen är för hög eller låg eller att atmosfären består av fel sorts ämne. Hur man än vrider och vänder på det så är det ingen av himlakropparna i vårt solsystem som verkar vara tillräckligt lik jorden för att vi ska ha tillräckliga förutsättningar för att leva där. På grund av alla de problem som man skulle stöta på i koloniseringen av en annan himlakropp och de extrema avstånden till de extrasolära himlakroppar (himlakroppar utanför vårt solsystem) där det redan finns förutsättningar för att leva, har tanken på att man skulle kunna förändra de himlakroppar som faktiskt har ett rimligt avstånd till jorden till att se mer ut som jorden och på så sätt skapa förutsättningar för liv där. Det förslaget om terraformering innebär är att människan skulle göra ingrepp på en himlakropp för att förändra de faktorer som försvårar koloniseringen av planeten.

Många är överens om att den planet som vi mest troligtvis skulle lyckas kolonisera är Mars, av de anledningarna att Mars är vår grannplanet och på många sätt redan liknar jorden. Mars kommer i denna text att användas som ett exempel för att förstå vilka ingrepp vi skulle kunna göra på en planet:

• Det första problemet är att Mars ligger längre från solen än vad jorden gör, och är därför mycket kallare än jorden. Klimatet på Mars är som en kall öken: det finns ingen värme, men inte heller något vatten eller andra vätskor. Problemet med Mars temperatur hade kunnat vara att höja temperaturen. Temperaturen skulle rent teoretiskt kunna höjas med hjälp av att man placerar stora speglar i omloppsbana kring planeten; speglarna skulle reflektera solljus till planetens yta så att värmen på natten inte hade samma möjlighet att sjunka så mycket. En annan möjlig teori är att man skulle släppa ut stora mängder växthusgaser i Mars atmosfär för att skapa en växthuseffekt, vilket bevisligen har fungerat på jorden. Om man skulle lyckas höja temperaturen på Mars hade det inneburit att polisarna på Mars hade smält, och polisarna på Mars består till större delen av vatten, men även av koldioxid.

• Om man på något av ovanstående sätt lyckades smälta isarna på Mars hade det blivit så mycket flytande vatten att det knappt blivit något land kvar.

• Mars atmosfär innehåller en stor mängd koldioxid, vilket vilket är en lämplig atmosfär för kolonisering (inte för att människan kan andas in koldioxid, utan för att växter behöver det till fotosyntesen). Solens ljus når redan nu Mars, och om vatten frigörs från smältandet av isarna finns det förutsättningar för att en fotosyntes ska kunna äga rum (då finns det både solljus, vatten, koldioxid [vilket redan fanns i mängder] och mineraler i marken). Då hade vi (förhoppningsvis) kunnat odla jordiska växter på Mars, vilket skulle tillsätta syre till atmosfären och dessutom  till potentiella marskolonisatörer.

Mars är bara ett exempel på hur terraformering hade kunnat gå till.

Det finns även tankar på att man, istället för att förändra himlakroppar genom terraformering, skulle kunna förändra den mänskliga kroppen för att bättre överleva den koloniserade himlakroppens miljö. En sådan förändring skulle ske med hjälp av genmodifiering, en metod för att göra aktiva ingrepp på en organisms (i det här fallet en människas) DNA.

Genmodifiering (i allmänhet, men inte minst av människans DNA) är dock ett mycket känsligt ämne som många tycker är etiskt inkorrekt. Därför kan det bli rent åsiktsbundna svårigheter med denna tanke.

Mina frågeställningar och åsikter

Detta stycke är inte faktabaserat (även om det har fakta i grunden), utan bygger på mina egna åsikter om rymdkolonisering. Ingen särskilt väsentlig, ny fakta lär tillkomma i detta stycke, eftersom att det mesta i stycket ska ha nämnts ovan.

Gruvdrift på asteroider:

I faktatexten ovan skrev jag bland annat om ett av rymdkoloniseringens möjliga mål: asteroiderna. (“Asteroider/småplaneter inkluderar ofta ämnen som järn och andra metaller, vilket gör att vi i framtiden kanske skulle kunna åka till någon av asteroiderna för att bedriva gruvdrift”).

Kolonisering av asteroider skulle med andra ord troligtvis inte innebära att vi bosatte oss på någon av dem för att vi inte hade någon annanstans att ta vägen, utan snarare att vi utnyttjade småplaneternas resurser, antingen för att jordens resurser inte räcker till, eller för att vi helt enkelt vill ha en annan sorts resurser än de vi redan har.

Med tanke på hur vi idag använder oss av våra resurser ser det inte ut som om vi kommer att lyckas klara oss utan fler av dem. Vi förbrukar en alldeles för stor mängd resurser på för kort tid, och sopbergen bara växer och växer.

Jag tycker att denna fråga är svår att bestämma sig för vad man ska tycka i, för att kolonisera en småplanet och genomföra gruvdrift på den skulle innebära att vi kan tillgodose våra materiella behov. Dock skulle det ta väldigt mycket på jordens resurser för att faktiskt komma till de asteroider där man vill genomföra gruvdrift, och vi vet inte ens om en sådan resa skulle gå att genomföra. Så är det verkligen värt att försöka ta sig till en asteroid för att genomföra gruvdrift?

Personligen tycker jag att det är viktigare att vi “hushåller” med de resurser vi redan har på jorden, och lägger vår tid och våra pengar på att försöka återvinna de resurser vi redan har, istället för att åka och hämta nya. Anledningen till att jag tycker så är att en resa till någon av småplaneterna skulle medföra många negativa saker för jorden, inte bara att vi tar på våra egna resurser, utan även för att några av våra resurser förstör jorden (med förstör jorden menar jag exempelvis att de bidrar till växthuseffekten och på så sätt till den globala uppvärmningen). Om jorden förstörs till den grad att vi inte längre kan leva här kommer vi helt enkelt att bli tvungna att flytta till en annan planet, vilket kan bli problematiskt, eftersom att vi ännu inte har kommit så långt (även om vi kanske kommit så långt under denna tidpunkt), och jag kan inte tala för hela mänskligheten, men jag tror att de flesta håller med om att det är bättre att stanna kvar här på jorden än att åka iväg till en annan planet för att jorden är förstörd. Alltså borde vi inte hämta nya resurser från småplaneter, utan hushålla med de vi redan har.

Terraformering eller genmodifiering?:

I faktatexten ovan skrev jag att det finns en tanke om att man skulle kunna genmodifiera den mänskliga kroppen för att vara bättre anpassad till livet på en annan himlakropp, istället för att terraformera planeten i fråga. Anledningen till att tanken om att genmodifiera människor för att bättre klara sig på en annan himlakropp troligen kommer att möta motstånd är att genmodifiering av människor, rent etiskt sett, är en extremt känslig fråga. Många människor tycker t.o.m att det är fel att genmodifiera växter, och då kan man bara ana det extrema motståndet mot att genmodifiera människor.

Jag förstår att genmanipulering på grund av olika orsaker är en känslig fråga för många, men när det kommer till rymdkolonisering så kan jag helt enkelt inte hålla med. Många människor tycker nämligen att det är fel att genmodifiera människor, men rätt att terraformera himlakroppar, vilket jag verkligen inte kan förstå. Jag tycker i högsta grad att det är otroligt egoistiskt att tänka att det är rätt att terraformera planeter till jordens avbild, men fel att förändra den genetiska strukturen i våra kroppar. Dock är jag inte en förespråkare för att vi ska genmanipulera människors kroppar, men jag tycker definitivt att vi hellre borde göra om oss själva än att göra om andra himlakroppar. Att terraformera en himlakropp i jämförelse med att genmodifiera en människa skulle kunna jämföras med detta scenario: Ett visst land upptäcker en ö som är obebodd, men som har en helt unik miljö. Landets regering vill skicka människor till ön, men inser att ingen av landets medborgare skulle klara av att leva där. Landet står då mellan tre alternativ: 1. strunta i att bebo ön, 2. förändra ön så att dess unikhet förstörs, men att människor kan bo där och 3. förändra människorna så att de kan bo på ön. Jag antar att man förstår vilket av alternativen som är det mest logiska. Dock ser människans situation lite annorlunda ut, vilket gör att exemplet inte riktigt går att tillämpa: människans situation är att vi håller på att förstöra vår egen planet, så vi försöker istället hitta en annan himlakropp att bosätta oss på. Människans problem leder oss in på nästa punkt.

Ska vi strunta i jorden?:

Vi människor är, som de flesta känner till, på väg att genom våra utsläpp av växthusgaser och snabba förbrukning av varor, på väg att göra vår egen himlakropp obeboelig, vilket, sedan lång tid tillbaka, har fått oss att blicka ut i solsystemet och t.o.m längre än så, efter andra himlakroppar som skulle kunna fungera som en ersättare för jorden. En del människor har t.o.m gjort uttalanden om att det inte finns något hopp för jorden, och att det därför är lika bra att vi hittar en annan himlakropp att kolonisera så snart som möjligt. Men är det verkligen så? Finns det inget hopp kvar för jorden? Jo, det finns hopp för jorden, det är i alla fall vad jag tror. Jag tror att det finns hopp för jorden, men att större delen av mänskligheten är för lat för att faktiskt ta tag i problemet och faktiskt inse att man inte bara kan strunta i jorden och hitta en helt ny himlakropp. Faktum är att jag tycker att vi borde lägga mindre resurser på rymdkolonisering och rymdfart, för det bidrar bara till att de problem vi har på jorden blir ännu större, för det tar resurser. Om någon skulle fråga mig vad jag tycker om rymdkolonisering skulle mitt svar vara följande: Jag tycker att det hade varit helt otroligt fantastiskt om vi en dag lyckades kolonisera en av de många fantastiska och unika himlakroppar som finns i och utanför vårt solsystem, men även om vi en dag lyckas kolonisera en himlakropp, så håller vi helt på att glömma bort en sak: vi befinner oss redan på den på en av de mest fantastiska himlakroppar man kan tänka sig, och vi får inte glömma bort att ta hand om den. Det finns än så länge inga konkreta bevis för att liv existerar någon annanstans än på jorden, så varför blicka bort mot andra himlakroppar när vi redan bor på en helt fantastisk? Jag tycker att vi borde ta tag i jordens problem innan vi tar itu med andra himlakroppars problem.

Vems är rätten till rymden?:

Slutligen finns det en till sak som jag har åsikter om kring rymdkolonisering, en sista fråga som jag tycker borde få ett svar: Vems är rätten till rymden?

För människan är rymden och dess himlakroppar (än så länge) ingenmansland, och för tillfället jobbar många olika länder och dess rymdorganisationer separat på att utforska rymden, och kanske en dag kolonisera någon av dess himlakroppar. Men om vi en dag skulle lyckas kolonisera en planet, så skulle det inte helt plötsligt bli så att alla människor jobbar tillsammans. Nej, alla de nationer med en chans att ta sig ut i rymden skulle bara vilja bli först att utforska de nya planeterna, vilket hade kunnat leda till konflikter på jorden. Vi har redan haft en kapplöpning om rymden: under kalla kriget ”tävlade” USA och Sovjetunionen om vem som skulle bli först med att utforska rymden, skicka människor dit och landa på månen. Det finns ingenting som talar för att en sådan konflikt skulle kunna blossa upp på nytt, men denna gång på en mycket större skala: vem ska bli förs med att kolonisera de andra himlakropparna i vårt solsystem och utanför det? Konsekvenserna för en sådan kapplöpning skulle kunna bli fruktansvärda: det skulle kunna leda till att vi förbrukar jordens resurser så mycket snabbare än vad vi gör just nu, eller så skulle det kunna bli krig (och med tanke på att de länder som är potentiellt sett har en chans i rymdkapplöpningen även har kärnvapen, skulle ett sådant krig kunna bli ett kärnvapenkrig). En kapplöpning hade nu inte bara varit om vem som tog sig snabbast ut i rymden, utan en kapplöpning om land; det skulle helt plötsligt finnas så mycket mer land att erövra, så mycket ingenmansland, som bara väntar på att någon av jordens rymdfarkoster ska komma dit.

Min egen åsikt om vem som har rätt till rymden är att våra försök att utforska rymden inte borde se ut på det sätt som de gör idag; vi borde inte tävla mot varandra, utan försöka att samarbeta istället. Dessutom tycker jag inte att vi borde samarbeta för att komma ut i rymden i första hand, utan för att rädda vår egen planet (se ovan).

När vi dessutom tar in frågor som terraformering blir det väldigt svårt att säga vems rätten är. För vems rätt skulle det till exempel vara att terraformera månen, eller Mars? För rymden tillhör oss alla, inte bara de länder som har råd. Tankarna från kolonialtiden föds helt plötsligt på nytt, när vi eventuellt går in i ”rymdkolonialtiden”.

Och om vi nu skulle kolonisera några andra himlakroppar, vems är då ansvaret för dem? Det vi måste göra om vi nu ska gå in i ”rymdkolonialtiden” är att införa internationella lagar om vad man får och inte får göra, angående rymden. Det hade kvittat hur mycket jobb det tagit, det bästa hade varit om vi kunde ignorera våra olikheter och hjälpas åt, och som en plan B så kan vi införa en internationell lagstiftning om rymdkolonisering och rymdfart.

Källor:

• Wikipedia:  sv.wikipedia.org/

• Nationalencyklopedin: NE.se

• Läroboken, Gleerups digitala läromedel

Utvärdering av låtskrivarprojekt

1. Att skriva en låt innebär att pröva och ompröva olika musikaliska idéer. Beskriv hur du/ni arbetade i gruppen med detta.

Vad gäller omprövandet av de olika idéerna så var det mest jag som arbetade med det tillräckligt mycket för att kunna lägga fram konkreta förslag på ändringar och tillägg i låten.

Eftersom att vi utgick från ackord när vi skrev vår låt så var det viktigt att ackorden blev rätt redan från början, innan vi började med melodi. Med tanke på vilka ackord vi ville använda så hade jag och Frederika lite av en gemensam tanke redan från början. Vi visste kanske inte vad vilken tonart vi ville att låten skulle gå i, men vi visste att vi ville ha lite av en mörk stämning i låten. För att få fram den mörka/sorgsna stämningen i låten visste jag att vi borde använda oss av några mollackord. Det började då med att jag testade att spela några av mollackorden i C-durskalan. Dock insåg jag att det inte fungerade så bra att skriva en låt enbart med mollackord; låten saknade kontraster. Låten blev helt enkelt för tråkig om den bara skulle innehålla mollackord, därför blandade vi mellan dur och moll, så att låten skulle få lite av en glädje i sig; det gjorde att mollackorden blev mycket mer effektfulla än när låten bara gick i moll.

2. Hur bidrog du till låtskapandet?

I låtskapandet jobbade jag som sagt mycket själv hemma, eftersom att det var ganska tidskrävande att prova sig fram till de olika delarnas form med mera. De delar som jag personligen bidrog med skapandet av var: 1. versen; 2. outrot; 3. låtens form; 4. klippningen av låten i datorn. Det var även jag som, om jag får uttrycka det så, drev projektet framåt. Antagligen hade låten aldrig blivit färdig om inte någon av oss tog ansvaret för att samla gruppen och få oss alla tre att sammarbeta; i detta fall var det jag, eftersom att de andra inte gjorde mycket mer än att spela om de delar vi redan hade (vilket även var en av anledningarna till att jag jobbade så mycket hemma med låten).

Jag jobbade emellertid inte bara ensam med arbetet; en stor del av det var ett samarbete, främst mellan mig och Frederika, men även mellan mig och Johan. Jag och Frederika jobbade tillsammans med skapandet av intromelodin (på gitarr) och med refrängen (också på gitarr). Jog och Johan jobbade båda med pianomelodi och pianoackord, men inte så mycket tillsammans (dock blev det ändå ett samarbete).

Vad gäller inspelningen så spelade jag gitarrmelodin och gitarrrefrängen.

3. Vilket/vilka instrument spelade du?

I vår låt spelade jag gitarr (både melodi och ackord) samt piano, men inte i inspelningen.

4. Finns det något du skulle ha velat förbättra, lagt till eller gjort annorlunda? Beskriv isåfall vad.

Det finns två saker jag tycker att vi borde ha gjort annorlunda; det ena är att vi borde ha jobbat fram en mer invecklad melodi i låten. Jag tycker inte att det var något fel på att använda den melodi vi faktiskt använde oss av i låten, men den var ganska simpel och en aning för upprepande. Jag försökte skriva en bättre melodi på piano, men det gick inte särskilt bra, så jag gav upp (någonting som jag ångrar, eftersom att jag tror att det hade gått att få fram en bra melodi på piano bara jag givit det lite längre tid). Jag tror helt enkelt att en bättre melodi hade gjort låten en aning mer intressant.

En annan sak, som även denna har med melodi att göra är tillägget av song till låten. Om en melodi hade gjort mycket för låten så hade sång gjort åtminstone dubbelt så mycket. Att skriva en text var inga problem; faktum är att vi hade en text till låten som vi var på väg att lägga till, men så insåg vi att det var fruktansvärt svårt att anpassa texten till ackorden, jag hade ingen aning om hur man gjorde, varken med rytm eller melodi. Dessutom verkade det som att vi hade valt en alldeles för snabb komprytm på gitarr för att texten skulle gå att sjunga till i ett måttligt tempo, så det blev ingenting sången det heller.

Idrott och nationalism

Idrott hör på många sätt ihop med stolthet

I Sverige förknippas nationalsången, flaggan och andra svenska symboler ofta med nationalism – i alla fall i de flesta sammanhang. Men när det kommer till idrott, och de som stödjer olika lag eller föreningar inom idrotten, är nationalism plötsligt lite mer okej. Men vad är egentligen anledning till att nationalism och idrott ligger så nära varandra?

Man tävlar ofta för sitt land eller geografiska område

Inom idrottsvärlden är det inte ovanligt att man i olika evenemang och tävlingar tävlar för sitt land eller ett visst geografiskt område. När det handlar om olika lag, eller idrottsklubbar så handlar mycket om reklam. Mycket handlar om att ha en symbol för sitt lag, eftersom att en symbol gör det lättare att komma ihåg laget och ökar på så sätt supporten för laget. Men vad har då dessa symboler och loggor med nationalism att göra? Även ett landslag tjänar på att göra reklam för sig för att kunna göra sig ihågkomna – och vad är den bästa symbolen för att visa vilket land man tävlar för, om inte landets redan existerande symboler, såsom färger, och flaggor och inte minst nationalsånger.  Mycket handlar med andra ord om reklam som övergår i nationalism.

Ingen kan ju dock säga att man är nationalist bara för att man sjunger nationalsången, men saken är den att man ofta använder nationalsånger i nationalistiska sammanhang, det gör man även med flaggor och andra symboler. Och om man då använder samma symboler i nationalistiska sammanhang som man använder i sportsammanhang blir det ju lätt att man förknippar idrott med nationalism.

I Sverige

Om man kollar på diktaturer runt om i världen så kan man se kopplingar mellan idrott och nationalism. Detta beror antagligen återigen på att idrott och stolthet hänger så nära ihop. Diktaturer (och många andra länder) vill visan sin stolthet genom att visa upp sina duktiga idrottare. Men hur ser det egentligen ut i Sverige? I Sverige förknippas ofta symboler såsom nationalsången och flaggam med nationalism. Eftersom att man använder symboler såsom flaggan och nationalsången i samband med sport skapas en bro mellan de nationalism och idrott. Å andra sidan tror jag inte att den största anledningen till att idrott och nationalism hänger samman i Sverige (och även på vissa andra ställen) är gemenskapen. Eftersom att människan är ett flockdjur så är det helt naturligt för de flesta av oss att vilja tillhöra någon typ av gemenskap. Man kan känna gemenskap med de som håller på samma idrottslag som en själv, och beroende på att många länder har landslag i olika sporter blir det ens lands invånare som ingår i gemenskapen, vilket i sig kanske låter bra, men det finns även nackdelar. En av de grundläggande sakerna i en gemenskap är att det finns människor som inte ingår i gemenskapen – gemenskapen bygger alltså på tanken att vi är vi och de är de, och att folk är separata grupper. Denna tanke råkar även vara grundtanken i nationalism, och då har vi ännu en sak som binder samman idrott med nationalism. Man kan alltså med andra ord säga att nationalisterna i Sverige inte använder sporten som ett verktyg (även om de säkert hade gjort det om nationalismen i Sverige var större), men sporten leder lätt in på det nationalistiska spåret.

Hitler och OS i Nazityskland

Ett väldigt bra exempel på hur en diktatur har använt idrott som ett sätt att visa upp sitt lands stolthet och till och med sin politiska ideologi är OS i Nazityskland 1936. Nazisterna ville visa upp landets stolthet och dessutom visa upp sin ideologi. Enligt den nazistiska ideologin är människor av olika hudfärg, etnicitet etc. olika mycket värda och att tyskarna stod högst upp i värde. Dessa idéer ville de bevisa genom att visa hur överlägsna deras egna, tyska idrottsmän var de andra idrottarna. Exakt var logiken i att detta OS skulle bevisa att tyskarna var överlägsna alla andra finns, är lite oklart eftersom att de tyska idrottsmännen faktiskt inte var överlägsna alla andra. Men bara det faktum att nazisterna försökte bevisa att deras ideologi stämde genom att hålla OS visar vilken stor inverkan sporten har på politiken och att idrotten enkelt kan göras till ett verktyg för politiken. 

Sammanfattning

• Antagligen är stolthet den största gemensamma faktor som binder samman idrott med nationalism

• Idrotten kan lätt göras till ett verktyg för politiken

• Tävlingar i idrott kan lätt leda in på det nationalistiska spåret (även om så inte nödvändigtvis måste bli fallet)


Källkritik:

Wikipedia: Ganska pålitlig, men bör dock granskas kritiskt, eftersom att vem som helst kan skriva där. Man bör definitivt jämföra med tillexempel NE.

Nationalencyklopedin: NE är en pålitlig källa, som i väldigt få fall kan innehålla små faktafel (observera att detta är mycket sällan).

Hinduismen frågor s. 203

3. Beskriv hur hinduismen växte fram och hur religionen sedan förändrats. Förklara också varför hinduismen varierar så mycket mellan olika platser.

Bakgrund

Det är svårt att beskriva exakt när och hur religionen uppkom eftersom att den inte har någon egentlig startpunkt eller någon egentlig grundare. Dessutom är religionen så gammal att det knappt finns några källor om hur den uppkommit – i alla fall inte några som går att tolka idag (eftersom att språket de är skrivna på är så gammalt). Termen hinduism kom inte förrän sent i religionens historia och var egentligen muslimernas sätt att beskriva folk i Indien och deras trosuppfattningar. Hinduism betyder t.o.m ”folket på andra sidan floden indus”. Ordet hinduism beskrev alltså inte från början en speciell trosuppfattning utan utan var snarare en benämning på vilken trosuppfattning som än tillhörde ”folket på andra sidan indus”. Med tiden har dock namnet hinduism blivit en benämning på en ganska, men inte allt för enhetlig trosuppfattning – det som vi idag kallar hinduismen. Ibland kallas hinduismen även för brahmanism (vilket kommer efter prästerna inom hinduismen, brahminer), detta för att bättre kunnas skilja den från andra religioner som uppståt i Indien (såsom sikhism och buddhism). Hinduerna själva kallar ofta sin religion för sanatana dharma, vilket betyder ”den eviga läran”. På grund av religionens ålder så vet vi inte heller hur pass lik dåtida hinduism var nutida hinduism.

Religionens uppkomst och utveckling

Man brukar säga att hinduismen uppkom cirka 1500 f.v.t och kom från folket som talade indoariska språk (de som brukar kallas för indoarier) som då kom norrifrån till Indien. Indoariernas religion blandades med de gamla indiska tankarna, traditionerna och idéerna och bildade den religion som vi idag kallar hinduism. Hinduismen kan alltså anses vara ännu äldre, eftersom att religionen fanns långt innan indoarierna kom dit. Man brukar räkna att religionen uppkom 1500 f.v.t eftersom att det inte riktigt går att sätta en tidpunkt på när religionen egentligen uppkom. Dock kan man säga att religionen vid 1500 f.v.t blev någorlunda lik den religion som vi idag kallar för hinduismen.

Ett drag hos hinduismen som fanns redan innan indoarierna kom och tog över och religionerna blandades var synen på vattnet som någonting heligt. Idag ser man inom hinduismen fortfarande vattnet som någonting heligt och renande. Det kan man se på traditionerna kring floden ganges.

Vi vet inte så mycket om hur religionen såg ut innan indoarierna kom, och det finns inga skrivna källor från den tiden. Den vetskap som finns är tolkningar av arkeologiska fynd. Desto mer vet om religionen efter att indoarierna kom, detta på grund av vedaböckerna, skrivna cirka 800 f.v.t och var då nedskrivna i fura olika skrifter. Eftersom att vedaböckerna beskriver mycket om hur religionens ritualer ska utföras men också lite om själva tron och hur man ska tro. Några av grunddragen som finns kvar från vedaböckerna är tanken på atman som den kroppsliga själen. I veda beskrivs det kroppsliga livet som mycket mer positivt än vad man ofta ser på det inom hinduismen idag, vilket är en stor förändring. Eftersom att man inte strävade efter att inte återfödas på samma sätt, såg man inte heller på brahman på samma sätt. Dock kan man se någonting som kan ha verit en föregångare till tanken om brahman. Man talade då om en helig princip som var överordnad allt – även gudarna. Numera säger man att brahman skapades av guden Brahma, men förr talade man mer om en gudomlig princip som var mäktigare än gudarna. Man kan också redan i vedaböckerna se en utveckling av polyteism.

Hinduismen har även givit upphov till andra religioner såsom buddhism och sikhism. Detta kan man se som en senare utveckling av religionen, även om de religionerna inte räknas som hinduism så har de utvecklats ur hinduismen och med dess tankar som en del av sin grund.

Varför hinduismen varierar så mycket från plats till plats

En stor anledning till att religionen varierar så mycket från plats till plats är dess ålder. Religionen har under många flera tusen år haft tid att utvecklas åt många olika håll och haft tid att blandas med andra kulturer och kanske religioner.

Eftersom att hinduismen inte har någon grundare har det inte heller funnits några exakta regler för hur de som utövade religionen fick vara eller inte vara. Inte heller något organiserat prästerskap. Då utmålas inte heller andra kulturer och religioner som dåliga på samma sätt som de hade gjort med en mer organiserad religion. Det blir då lättare för religionen att blandas med andra religioner och kulturer. Eftersom att religionen lättare blandades med andra religioner utvecklades den även lättare åt olika håll. Eftersom att det finns ganska många analfabeter i Indien blev det svårare för religionen att fortsätta vara på samma sätt. Detta eftersom att en religiös lära – likt sagor – ofta blir förändrad på vägen mellan olika människor som berättar. Många små ändringar leder till stora ändringar.

5. ab. Skriv en förklaring till begreppen samsara, brahman, atman, karma och moksha.

(Allt i detta stycke utgår från den hinduiska tron)

Brahman är den eviga världssjälen som finns överallt. Delar av brahman finns även i varje levande varelse i form av atman, som är varje levande varelses själ. Både atman och brahman är oförstörbara. När en levande varelse dör vandrar atman vidare till en ny kropp, en så kallad återfödelse. Vad man återföds till är dock ingen slump, har man skött sig bra i sitt liv kan man återfödas till någonting bättre i nästa, medan om man har skött sig dåligt i livet så återföds man till någonting sämre i nästa liv. Summan av ens handlingar kallas för karma. Har man bra karma återföds man till någonting bättre; dålig karma, så återföds man till någonting sämre.  Kretsloppet av återfödelser och att ständigt återfödas kallas för samsara.

Det slutgiltiga målet med återfödelserna är att inte återfödas längre, att atman ska förenas med brahman. Detta tillstånd kallas moksha och innebär befrielsen från återfödelse.

c. Jämför de fem begreppen med liknande tankar i andra religioner. Förklara och motivera dina jämförelser.

Buddhismen och hinduismen liknar varandra väldigt mycket, inte minst när det kommer till dessa uttryck, därför har jag valt att inom varje begrepp skriva dels en jämförelse till buddhismen och en till någon av de andra världsreligionerna.

Samsara (jämförelse med: buddhism och judendom)

Samsara är det ständiga kretsloppet av återfödelser. Även inom buddhismen talar man om ett kretslopp av död och återfödelse. En stor skillnad är dock att man inom buddhismen inte talar om någon själ som återföds. Buddhismen är lite mer filosofisk och mer abstrakt. Det är alltså inte lika lätt att förstå exakt vad som är kopplingen mellan de olika liven, eftersom att det inte finns någon själ som binder dem samman. En annan skillnad är att buddhismen ser livet och återfödelserna som ännu mer av ett lidande än hinduismen.

Till skillnad från hinduismen som har en väldigt målande bild av vad som händer efter döden och hur man ska göra för att påverka nästa liv till det bättre, så är judendomen inte lika tydlig. Inom judendomen finns inte alls lika mycket spekulationer som i de andra religionerna och särskilt inte i kontrast till hinduismen som har en mycket detaljerad beskrivning av återfödelsen och hur man bryter den. Inom judendomen talar man om guds rike, men det är vagt vad det kan betyda. Först när kristendomen utvecklades ur judendomen började man ha konkreta föreställningar av vad detta ”guds rike” hade kunnat vara.

Judendomen liknar alltså nästan inte alls hinduismen på punkten samsara.

Brahman (jämförelse med: buddhism och kristendom)

Enligt hinduismen är brahman den eviga världssjälen som finns överallt. Man kan inte direkt säga att det finns någon exakt motsvarighet till brahman inom buddhismen – i alla fall inte om man ska tala om den som ett ting. Det man dock kan säga är att tillståndet nirvana (det vill säga att inte återfödas) kan liknas vid moksha, eftersom att de båda uttrycken beskriver ett tillstånd av stillhet och utan lidande. Buddhismen säger alltså ingenting om själva världssjälen som ett ting, men beskriver ändå att man förenas med världsalltet – vilket hade kunnat liknas vid brahman. Skillnaden är att föreningen med världsalltet snarare innebär att man finns överallt samtidigt, man är ett med allt.

Trots att hinduismen är polyteistisk och kristendomen monoteistisk kan brahman liknas vid ”gud” som enligt kristendomen har all makt. Inom kristendomen så talar man (trots att man oftast talar om gud som en han) nästan mer om gud som en helig kraft som finns överallt samtidigt – detta påminner lite om brahman. Man kan säga att tankarna om gud och brahman flyter ihop någonstans i mitten av skalan som skiljer gud från helig kraft.

Atman (jämförelse med: buddhism och kristendom)

Inom buddhismen nämns inte heller atman – i alla fall inte som en del av världsalltet, eftersom att världsalltet inte heller beskrivs. Dock uttrycker buddhismen att själen vandrar, men i de flesta tolkningar av buddhismen återföds inte atman i ett djur utan i en människa igen och det är det som menas vara straffet för dålig karma. Att vara människa är alltså enligt buddhismen det lägsta man kan vara.

Inom kristendomen tror man inte att själen vandrar mellan olika varelser, utan att den skapas samtidigt som människan och stannar i samma kropp tills det att personen dör. När personen dör så lämnar personen kroppen, men återförenas sedan med kroppen, vilket tyder på ett ännu starkare samband mellan kropp och själ. Dock påminner själens återförening med kroppen om den hinduiska återfödelsen, eftersom att själen enligt hinduismen inte lämnar livet utan återföds i en ny kropp. Den stora skillnaden är alltså att själen enligt kristendomen är förknippad med en kropp, medan den enligt hinduismen vandrar mellan olika kroppar.

Karma (jämförelse med: buddhism och islam)

Ett av begreppen som är i princip likadant inom de båda religionerna är karma: har man skött sig i livet så återföds man till någonting bättre för att på lång sikt uppnå nirvana/moksha. Skillnaden mellan karma  inom de båda religionerna är sätter att uppnå bra karma på.

En väldigt väsentlig skillnad mellan islam och hinduism är att man inom islam inte tror på någon återfödelse. Där emot så tror man på liv efter döden. Detta liv innebär att man kommer antingen till himlen eller till helvetet – lever man bra så blir man prisad, men lever man dåligt så blir man straffad. Detta kan liknas vid hinduismens karma, som ju både kan vara bra och dålig. Den största skillnaden är att man inom islam bara har en chans (d.v.s ett liv) på sig att leva bra. Misslyckas man i detta enda liv blir man straffad för evigt, men inom hinduismen kan man bara bli straffad genom att komma några steg längre ifrån brahman. Det som möjligtvis kan liknas vid dessa flera chanser man får enligt hinduismen är inom islam att man på den såkallade ”domens dag” får en chans att ångra sig om man har levt dåligt, på så sätt kan man komma till paradiset trots att man har levt dåligt. Dock är detta den sista chansen man får, efter det är man fast i helvetet eller himlen beroende på. Inom hinduismen får man istället hur många chanser som helst.

Moksha (jämförelse med: buddhism och islam)

Tillståndet moksha, som inom hinduismen betyder att inte återfödas och att istället befinna sig i ett tillstånd utan lidande och med komplett stillhet, är i princip samma sak som tillståndet nirvana inom buddhismen. Inom båda religionerna beskrivs nämligen ett tillstånd av komplett stillhet. (Se under ”Brahman (jämförelse med: buddhism och kristendom)”.)

Begreppet moksha är lite svårt att hitta paralleller till inom islam, eftersom att man inte talar om återfödelse inom islam. Om man inte återföds kan man inte bli fri från återfödelse. Dock kan man jämföra religionernas syn på livet efter döden. Inom islam tror man att man kommer antingen till paradiset eller helvetet, medan man inom hinduism tänker att man förenas med brahman, vilket innebär ett tillstånd utan lidande. Att livet efter döden skulle vara ett liv utan lidande, bygger ju lite på att livet som människa/djur på något sätt är ett lidande. Inom islam ser man livet på jorden mer som ett mellanting mellan bra och dåligt, vilket stämmer bra överens med att man kan komma till antingen paradiset eller helvetet. Hur som helst, tillståndet moksha: det kan liknas med paradiset eftersom att båda två ses som någonting bra och positivt. Vill man jämföra helvetet med någonting inom hinduismen så är den närmaste träffen antagligen samsara (kretsloppet av återfödelser). En stor skillnad mellan det muslimska paradiset och moksha är att paradiset är mycket mer detaljerat beskrivet och mer konkret medan tillståndet moksha är mycket mer abstrakt och snarare ett utslocknande än ett liv efter döden.

6. Målet för en hindu är att bryta återfödelsen. Berätta om de olika vägarna till målet. Argumentera för vilken av vägarna som är lättast/svårast att följa.

De heliga skrifterna berättar om ett flertal olika vägar en hindu kan följa för att bryta kedjan av återfödelser. De tre vanligaste vägarna är kärlekens, handlingens/gärningens och kunskapens väg.

Kärlekens väg:

Kärlekens väg är den kanske vanligaste vägen. Kärlekens väg handlar om kärlek till en eller flera av gudarna. Man kan visa sin kärlek till gudarna genom att på olika sätt koncentrera sina tankar på gudarna. Man kan antingen sjunga heliga sånger till deras ära eller be till en gudastaty (guden som statyn föreställer tros på något sätt vara närvarande i statyn). Går man kärlekens väg förlitar man sig på gudens hjälp att nå moksha.

Kärlekens väg är antagligen den lättaste att följa, vilket kan vara anledningen till att det även är är den vanligaste. Anledningen till att denna väg verkar vara den lättaste är att den inte påverkar ens liv lika mycket som de andra vägarna. Till exempel: går man handlingens väg är meningen att man ska utföra sitt arbete på ett bra sätt och dessutom följa sin kast. Denna väg påverkar i högsta grad ens liv, och dessutom kan det vara svårt att följa kastsystemet, eftersom att det både är olagligt och av många anses mycket orättvist. Kärlekens väg däremot verkar vara mycket lättare att hålla separat från sitt dagliga liv, eftersom att man kan utföra de heliga handlingarna när man har tid, och inte behöver tänka så mycket på sin religion i vardagen.

Handlingens/gärningens väg:

Handlingens väg innebär att utföra sitt arbete på ett noggrant och plikttroget sätt. Goda gärningar ingår också i handlingens väg.

Handlingens väg kan innebära att följa sin kast. Man ska handla osjälviskt och handlingarna ska vara till gudarnas ära. På handlingens väg försöker man själv, utan gudarnas hjälp (tvärt emot kärlekens väg), nå moksha.

Kunskapens väg:

Kunskapens väg handlar om att genom studier av de heliga skrifterna och meditation förstå sambandet mellan atman och brahman och på så sätt slippa återfödas. Även på kunskapens väg försöker man självständigt (utan gudarnas hjälp) nå moksha.

Kunskapens väg är ganska ovanlig, eftersom att den i princip kräver att man utövar religion på heltid. Därför verkar det även som att denna väg är den svåraste av de tre vanligaste vägarna. Inte många människor är beredda att ge upp allt för att spendera all sin tid med att utöva religion – särskilt inte när det finns andra, mycket enklare sätt att uppnå moksha.12-14. Vad innebär kastväsendet? Vilka skäl kan människor använda för och emot kastväsendet? 

Hur kan man använda sig av hinduismens läror för att bevara eller förändra när det gäller:

de kastlösas ställning?

kvinnornas situation i Indien?

Vad är kastväsendet?:

Kastväsendet tros ha instiftades av indoarierna när de invaderade Indien 1500 f.v.t. Indoarierna placerade då sig själva de tre högre kasten medan de flesta indier hamnade i den lägsta kasten.

De fyra kasten var – och är än idag: präster/brahminer, som arbetade i templen och studerade de heliga skrifterna; krigare(/adel), som styrde landet samt försvarade samhället; bönder och hantverkare, som utförde arbete som de själva tog betalt för. Man kunde (och kan, dock inte i samma utsträckning) även vara utan kast (d.v.s kastlös). De kastlösa anses ofta som orena och har ofta svårt att få jobb, beroende på de gamla traditionerna om att de ska utföra smutsigt arbete. Man föds in i en kast och kan omöjligt lämna den. Man är helt enkelt fast hela livet. Diskriminering på grund av kast är idag förbjuden, men det finns fortfarande många som följer systemet.

Det är inte ovanligt att giftermål mellan två personer i samma kast. Enligt de gamla traditionerna får man inte gifta sig med någon utanför sin egen kast. Det anses än idag av många som någonting negativt att gifta sig med någon av lägre kast än en själv, och, som man kan förstå, leder detta till att giftermål mellan två personer av olika kast sällan sker.

De som vill behålla kastsystemet

Eftersom att kastsystemet är ett mycket orättvist system som rent mänskligt sett inte går att anpassa till människors lika värde. Men trots det så finns det människor som tycker att man ska ha kvar kastsystemet. Men, om kastsystemet nu är så omänskligt, vad har då människor för argument för att behålla det?

Eftersom att kastsystemet är ett ytterst orättvist system är de två största skälen till att folk vill behålla det antagligen ren egoism eller av religösa skäl.

Många använder religionen som argument för att försvara och bevara kastsystemet. Man menar att alla människor har förtjänat sin kast på grund av hur de handlat i sitt förra liv; de som är i de lägre kasten har enligt många skaffat sig en dålig karma i sitt förra liv och därför hamnat i de lägre kasten. Många tycker därför att man får skylla sig själv för att man föds in i en dålig kast, och om man då är hindu och tror på reinkarnation och karma så kan det vara svårt att komma med motargument. Dålig karma kan alltså användas som ett argument för att människor förtjänar sin kast. Men varför inte bara avskaffa kastsystemet helt och hållet? Även i frågan om varför man ska ha kvar kastsystemet överhuvudtaget finns mestadels religiösa argument. Många hinduer argumenterar för att kastsystemet är heligt och att det skapats av gudarna, och att någonting heligt inte kan avskaffas.

Men är dessa religösa skäl verkligen den enda anledningen till den fortsatta användningen av ett föråldrat och mycket orättvist system som kastsystemet?

Det finns förmodligen bakomliggande orsaker till varför folk vill bevara kastsystemet – för vissa är kastsystemet någonting positivt som gynnar dem själva. Jag talar om de människor som befinner sig i de högre kasten. Detta är ett vanligt förekommande – inte bara på de ställen där kastsystemet används. Exempelvis: den rikare delen av världen är inte beredd att ge upp sina förmåner för att den fattigare delen av världen ska kunna bli jämställd med den rikare delen (vi är alltså inte bättre vi). Detta jag-är-inte-beredd-att-ge-upp-mina-förmåner-bara-för-att-någon-annan-ska-få-det-bättre-dilemma förekommer även inom kastsystemet, detta i form av att de som befinner sig i de högre kasten inte är beredda att överge sina förmåner i samhället bara för att de lägre kasten ska få det bättre. Jag menar, har man ett bra liv och ett bra jobb som man tjänar mycket pengar på så vill man ju inte ge upp det livet – folk är helt enkelt för egoistiska för det. Men som nämnt ovan så vill man ju inte heller verka egoistisk för att man försvarar kastsystemet enbart för egen vinning, därför används de religiösa skälen som en slags täckmantel för ens egentliga skäl – det vill säga i de flesta fall; det finns förstås många människor som faktiskt har religiösa skäl på riktigt också.

De som vill göra sig av med kastsystemet

Det kanske mest uppenbara argumentet för att sluta använda kastsystemet är att det är ett föråldrat och mycket orättvist sätt att behandla människor på. Systemet gör det svårt för de som befinner sig i de lägre kasten eller är kastlösa att uppnå det de vill i livet, medan de som befinner sig i de högre kasten har mycket lättare för sig. Avskaffandet av kastsystemet skulle onekligen göra livet bättre för många, medan andra kanske skulle bli av med sina förmåner.

Argumenten som använd för att motverka kastsystemet kan vara religiösa eller inte, eftersom att kastsystemet är ett system med sin grund i religionen används oftare motargument mot kastsystemet som inte har med religion att göra.

Den största anledningen till varför kastsystemet blir motverkat är att de kastlösa och de lägre kasten vill kunna bli sedda som lika mycket värda som alla andra. Den största delen människor som vill avskaffa kastsystemet är inte de som är högst upp, utan de som är längst ner – det är de människorna som hade tjänat på att avskaffa kastsystemet. Och är jag pratar om att tjäna på det, så menar jag inte att de hade tjänat på det på ett egoistiskt sätt, utan på ett jämställt sätt. Just nu har de kastlösa det mycket sämre, och utan kastsystemet skulle de vara jämställda med de högre kasten.

Ett argument mot kastsystemet som faktiskt är baserat på religion är tanken att det borde ge dålig karma att diskriminera folk på grund av låg kast . Vill man uppnå god karma på handlingens väg (vilket är en vanlig väg att välja) så ska man behandla sina medmänniskor med respekt, och det är inte särskilt respekterande att utnyttja kastsystmet för egen vinning. Men samtidigt så kan man ju inte säga att de får skylla sig själva om de hamnar i en sämre kast i nästa liv för då stödjer man bara de argumenten för att behålla kastsystemet.

Många kastlösa konverterar till andra religioner, eftersom att de då får större möjligheter i livet. Detta gynnar förstås inte hinduismen, som förlorar folk. Dock tänker de flesta hinduer att det finns många vägar till samma mål och vill inte tvinga på någon sin religion. Därför spelar det inte så stor roll om folk konverterar.

Kvinnors situation:

Synen på kvinnor inom de olika religionerna har genom historien, och i vissa fall än idag, varit nedvärderande. Hinduismen är inget undantag.

Indien är ett traditionellt samhälle, samtidigt som det är väldigt modernt, därför finns det både motsättningar och framsteg för de kvinnliga rättigheterna. Enligt hinduisk (och i princip alla annan) tradition ses kvinnan som mindre värd än mannen. Dessa patriarkala strukturer inom hinduismen har dock antagligen mer att göra med tradition än med religion, eftersom att de heliga skrifterna rent konkret inte talar om att kvinnan skulle vara mindre värd; sedan kan ju människor förstås tolka de heliga skrifterna olika.

Som det traditionellt sett ser ut så har mannen en högre ställning än kvinnan i det indiska samhället, en ställning som länge varit den samma. Dock har kvinnornas situation på senare tid förbättrats.

Indiens medelklass har den under senare tiden vuxit. I och med den växande medelklassen och deras ökade inkomster har fler fått till gång till utbildning, bland dessa även kvinnor. Att både kvinnor och män ska ha rätt till utbildning är en viktig del i ett jämställt samhälle, samt en viktig del i processen som leder fram till ett jämställt samhälle. Om alla inte har möjlighet till utbildning blir det svårt att se lika på alla. Anledningen till att utbildning för kvinnor är en viktig del av processen mot det jämställda samhället är att de utbildade medelklasskvinnorna förr eller senare kommer att kräva sina rättigheter; den enda anledningen att kvinnorna inte gjort det tidigare är att de inte haft rätt till utbildning och på så sätt inte kunnat ta ställning för kvinnors rättigheter. Detta kan man se tydligt på att det mansdominerande samhället hänger kvar mer på landsbygden där folk inte är utbildade och definitivt inte jämställt utbildade.

Trots framstegen inom jämställdhet finns det många människor som är emot kvinnors rättigheter – främst män. Många män vill inte ge kvinnorna rättigheter eftersom att det inte gynnar dem själva; om kvinnornas rättigheter ökar kommer männens makt i samhället att bli jämställd med kvinnornas, och på så sätt kommer männen att förlora sin nuvarande makt (ungefär samma anledning som till att högre kasterna har att vilja behålla kastsystemet [se ovan]). Ibland kan religionen användas som argument för att förtrycka kvinnor, även om hinduismen egentligen inte ger några konkreta anvisningar om den saken. Anledningen till att det går att använda religionen som argument i fråga är att den kan tolkas på olika sätt. Hinduismen (likt de flesta andra religioner) har genom tiderna nästan enkom tolkats av män, vilket gör religionen genom åren blivit mer och mer åt det kvinnoförtryckande hållet, även om den kanske inte var det från början. Egentligen är det inte ett hållbart argument att följa tradition och religion när det kommer till kvinnornas ställning; väldigt få människor följer tradition eller religion till punkt och pricka när det kommer till andra saker, dock följer de gärna religion när det kommer till somliga delar – de delar som kan gynna en själv.

Hinduismen är som sagt en mycket tolkningsbar religion, som även kan ge argument för kvinnors rättigheter. Någonting som ofta tas upp är de kvinnliga gudarna; det finns många mäktiga kvinnliga gudar inom hinduismen, och gudar med traditionellt kvinnliga egenskaper beskrivs ofta som mycket mäktiga – någonting som används som argument för kvinnors rättigheter.

En stor anledning till att de kvinnliga rättigheterna har stärkts är de mänskliga rättigheterna på senare tid har blivit mer och mer accepterade även i Indien. Detta har gjort att fler har börjat acceptera kvinnors och mäns lika värde, eller åtminstone lika rättigheter.

Många hjälporganisationer stödjer kvinnor mer än de stödjer män – någonting som kan hjälpa samhället på rätt väg. Förhoppningsvis kommer dessa hjälporganisationer inte att behöva stödja kvinnor mer än män i framtiden, eftersom att man förhoppningsvis då har uppnått ett jämställt samhälle.

Trots att många kvinnor numera kan skaffa sig en utbildning och i princip uppnå samma makt som männen, finns det fortfarande mycket förtryck mot kvinnor och patriarkalt tänkande kvar. Kvinnor som rör sig ensamma ute löper en ganska stor risk för att bli sexuellt trakasserade; statistiken för sexuella trakasserier i Indien är ganska hög. Trakasserierna mot kvinnor är, förutom de andra olika ”motiven” till varför män trakasserar kvinnor, ett sätt för männen att visa sin makt; de är rädda att förlora sin makt och försöker åtgärda problemet genom att sätta sig över kvinnorna, genom att visa att de ”bestämmer och kan göra vad de vill” (vilket är ett mycket gammaldags tänkande som dessvärre fortfarande hänger kvar).

Till råga på allt det här har Indien ett rättsystem som inte är särkilt rättvist inställt till kvinnor som blivit sexuellt trakasserade. I domstolen kan de exempelvis leda in beslutet på att det var mer eller mindre kvinnans fel att hon blev trakasserad och domen som faller är ofta orättvis.

Som en sammanfattning kan man alltså säga att kvinnors situation i Indien är påväg att förbättras, men det finns fortfarande många hinder att ta sig förbi.

15. Ge några exempel på hur hinduismen påverkat västerlandet.

Det finns inte särskilt många hinduer i Europa eller USA, de allra flesta bor i Indien. Man kan lätt tänka att hinduismen inte har påverkat västerlandet särskilt mycket eftersom att hinduismen inte har spridit sig här, men så är inte riktigt fallet. Hinduismen har måhända inte haft den största inverkan på  det västerländska samhället i stort, utan snarare på en lite mer individ nivå.

Ett exempel på hinduism i västerlandet är Hare Krishna-rörelsen, vilket är en västerländsk form av hinduism. Rörelsen startades i USA 1966 och har sedan dess vuxit och spridit sig till många västerländska länder och påverkat många människor att ta till sig hinduisk tro. Det finns även en del människor som har tagit till sig några av hinduismens läror, som att exempelvis tro på reinkarnation eller liknande. Dessa människor är kanske medlemmar av t.ex svenska kyrkan, men har ändå tror ändå på en del saker från hinduismen. En av anledningarna till att dessa västerländska former av hinduism finns är att folk tycker att hinduismen är 1) en sympatisk religion där de flesta utövare inte strävar efter att tvinga på andra sin religion och 2) en religion som har en mycket öppen inställning till andra religioner, någonting som lockar många; en öppen inställning till andra religion gör att människor lättare kan ta till sig hinduismens läror utan att behöva göra någon drastisk förändring i sitt sätt att leva eller tro (de flesta vill inte behöva förändra sitt levnadssätt). Man kan med andra ord säga att hinduismen som religion tjänar anhängare på att inte försöka tvinga på andra religionen. Om man tittar på t.ex kristendomens gamla korståg eller nutida IS, som försöker tvinga på folk sin egen tro, så kan man i de flesta fall inte säga att det går något vidare; att försöka tvinga på någon sin tro gör oftast bara personen starkare i sin nuvarande tro. Hinduismen inspirerar istället folk till att följa den än att tvinga folk till det.

Någon som har givit folk att gilla hinduismen är Mahatma Gandhi, som är en stor förebild för många, främst eftersom att han var frihetskämpe. När Gandhi spred sina tankar om frihet underbyggde han dem ofta med hinduismens läror, såsom ickevåld med mera. Mahatma Gandhi har antagligen varit en stor anledning varit en stor anledning till Hinduismen och dess nytolkningars spridning i västerlandet.

Hinduismen har även spridits på en aning mindre religiös nivå, exempelvis i form av yoga. Yogan har sitt ursprung i hinduismen, där den ses som en av de många möjliga vägarna att uppnå moksha. I västerländskt samhälle ses yogan oftare som en form av träning, utan att ha någonting med religion att göra.

Hinduismen har allt som allt hittat några olika vägar att nå ut till människor i västerlandet, men inte fått något riktigt genombrott. Detta betyder dock inte att hinduismen inte kan få det. Indien är ett av världens största länder och de största och rikaste länderna har ofta en påverkan på andra länder; titta bara på USA till exempel. Eftersom att Indien är ett så stort land finns möjligheten att de i framtiden kommer att få ett mycket större inflytande på den västerländska kulturen. Exempel på Indiens eventuellt ökande inflytande i framtiden kan vara Bollywood-filmer; de är redan påväg in i våra biografer, och eftersom att film har ett mycket stort inflytande på människor är det inte alls omöjligt att detta leder till att vi tar till oss delar den Indiska kulturen. Eftersom att den indiska kulturen hänger så tätt ihop med hinduismen lär även den hitta in mer och mer i den västerländska kulturen.

Hinduismen och den indiska kulturen är alltså eventuellt växande även i västerlandet.