DEN MAGISKA DÖRREN
1. Dörren
Jag heter Nío och är 13 år gammal. Jag bor med min pappa och min lillasyster Elsa i Skogeby som är en liten håla in the middle of nowere så att säga, omgiven av barrskog på alla sidor. Enligt mig borde den fått Nobelpriset i tråkigaste stad.
Ja det är väl det mesta man bör veta om mig och mitt liv…
Jag vaknade med ett ryck och upptäckte att någon hällde en hink med vatten över mig denna någon råkade vara Elsa. Varför måste hon alltid väcka mig på det här sättet tänkte jag, varför måste pappa alltid låta henne väcka mig. Elsa sprang kvickt ut ur mitt sovrum innan jag hann bli arg på henne, i farten kastade hon hinken på golvet. jag reste mig yrvaket ur sängen, klädde mig och gick för att äta frukost. Pappa stod i köket och en svag doft av kokosfett slog emot mig, jag frågade vad det var som luktade och pappa svarade ”Det är pannkakorna, tycker du att det luktar konstig eller?”
”Nej då” sade jag ironiskt ”du använder ju aldrig konstiga saker i maten nu för tiden”.
Pappa skrattade, ända seden mamma dog hade han alltid varit överdrivet hälsomedveten särskilt när det gällde maten av någon anledning, det var därför han alltid använde kokos i maten, som tydligen skulle vara det mest nyttiga nu för tiden, men han kände ingen smakskillnad det var bara jag och Elsa som inte gillade det. Men hur som helst åt jag upp mina kokossmakande fullkornspannkakor så snabbt jag kunde så att jag inte skulle komma för sent till skolan. Väl ute på gatan stötte jag ihop med min bästa vän Måns. Han var klädd i en svart munkjacka med flera lager tjocktröjor över. ”Är du också försenad.” sade han med andan i halsen ”Nej” svarade jag ”har du glömt ställa om klockan nu igen.”
”Tusan också” sade han ”jag som trodde att jag var en timme försenad! Nu har jag stressat bort hela morgonen i onödan.” Ja ja det är väl lika bra vi går nu med en gång”
Skogebyskolan som var en stor röd byggnad i massivt tegel den liknade mer ett gammalt slott än en skola där den låg stor och ödslig, till och med nu på morgonen när det var en massa liv på skolgården och skolvaktmästaren kånkade på en stor skottkärra full med tegel, såg den konstigt nog ännu ödsligare ut. När jag och Måns kom fram till skolan hade den första lektionen precis börjat och vår mattelärare, Bengt, stod redan och höll genomgång. Han var en ganska tjock man med mustasch och halvmåneformade glasögon. Vi båda ursäktade oss för att vi hade kommit för sent och sedan satte vi oss på våra platser. Bengt tittade surt på oss, Bengt hade aldrig gillat varken mig eller Måns.
Klassrummet var ett gammalt tornrum, skolan såg nämligen inte bara som ett slott utan var även ett gammalt slott. Det hade tillhört fursten som hade bott här i Skogeby på den tiden då byn inte hade varit en liten håla utan en rätt stor stad för sin tid. När vår lärare fortsatte sin genomgång hade jag fokus åt ett helt annat håll. Jag tittade ut genom ett av de gotiskt formade fönstren, jag tittade ut över den gröna svajande barrskogen en stund, enda tills min blick fästes på den andra delen av skolan, slottet var nämligen byggt i två delar - den norra delen och den södra. Min blick fästes på en av de röda tegelväggarna på den norra sidan och jag lade märke till en gammal trädörr med svarta halvrostiga gångjärn. Jag kom på att jag aldrig sett den dörren tidigare.
På rasten efter lektionen frågade jag Måns om han hade sett dörren tidigare
”Nej vilken dörr?” sade han undrande. ”Jo, på matten idag såg jag en dörr som jag inte sett tidigare”
”Var då någonstans?” ”Vi går och kollar!” föreslog jag.
Så vi gick för att titta på norr sidans södra vägg. När vi kom fram upptäckte vi båda till våran förvåning att norrsidans södra vägg inte hade några dörrar alls det var bara massivt tegel precis som vanligt.
Den kvällen tänkte jag på vad jag hade sett på mattelektionen, hur kunde en dörr bara försvinna…
2. Boken
Jag vaknade tidigt nästa morgon, ja äntligen lördag tänkte jag glatt. Måns och jag hade bestämt träff på skolgården idag klockan 08.00. Jag skyndade mig ner för trappan ner till det tomma köket, varken pappa eller Elsa hade vaknat. Jag tog några mackor från brödkorgen och bredde dem, sedan gick jag för att möta Måns på skolgården.
När jag kom fram till skolgårdens allé såg jag ingen Måns, men några sekunder senare såg jag en gestalt hoppa ner från ett av de många träden i allén, det var Måns. ”Tjena” sa han utdraget. ”Hej” svarade jag ”Ska vi gå och kolla på den där dörren nu direkt” ”Ja det tycker jag” svarade han.
Så begav vi oss över skolgården, det var en dag utan något vidare väder utan det var mest en oändlighet av gråhet på himmelen. En bit bort från allén låg skolans norra sida. När vi kom fram till norrsidans södra vägg fick jag, som jag hoppats, se den gamla dörren igen, hur kunde jag inte ha sett den under hela min tid på den här skolan? Skolan var visserligen gammal men alla dörrar hade bytts ut till nya – den här såg ut att vara lika gammal som själva skolan om inte ännu äldre. Jag lade märke till en sak som jag inte hade sett genom mattesalens fönster: det fanns en liten symbol på en av brädorna, den såg ut som en liten eldslåga. När jag fick syn på den tyckte jag mig höra en svag viskning inuti huvudet det var som ett rop på hjälp. Jag testade att känna på dörrens handtag men upptäckte till min besvikelse att den var låst. Jag visade symbolen för Måns som genast tog upp sin mobilkamera och fotade den.
”Vad tror du den betyder?” frågade han sedan. ”Jag vet inte” svarade jag ”jag tycker att vi ska leta efter den på biblioteket.” ”Ja, till biblioteket” ropade Måns entusiastiskt och pekade i riktning mot skolbiblioteket ”Men Måns, nu har du ju glömt en ganska grundläggande sak”
”Jaså, vad då?” sade han förvånat. ”Ja, det är ju lördag idag” sade jag bittert. Så istället för att gå till biblioteket gick vi hem till mig, vi orkade inte vara ute i vinterkylan mer så vi gick in och drack varm choklad istället. Inne i husets värme diskuterade vi om vad hade sett när vi undersökte dörren. Vi hade bestämt oss för att gå till biblioteket direkt när det öppnade på måndag för att leta efter information om symbolen i ett runlexikon eller något. ”Tror du att någon har en nyckel till dörren?” frågade jag. ”Ja kanske” svarade Måns fundersamt.
När jag vaknade på måndag morgon och tittade ut genom fönstret såg jag att den första snön hade fallit under natten. När jag hade ätit och borstat tänderna gick ut i hallen och tog på mig den tjockaste jackan jag hade. När jag kom fram till skolan mötte jag Måns mitt bland alla eleverna på skolgården. ”Hej” sade jag “när börjar vi?” ”Hmm”, sade han eftertänksamt ”jag tror att vi börjar med klassråd och sedan svenska, men jag vet inte riktigt vilken tid.” Men det fick vi snart veta eftersom Bengt kom gående och sa ”Ni vet väl att klassrådet börjar snart ”Okej, vi kommer sade jag snabbt”
Så vi skyndade oss upp till klassrummet. Bengt var inte bara var våran matte-och NO-lärare, utan även våran klassföreståndare och därför höll han i klassrådet en gång i veckan Eftersom att han varken gillade mig eller Måns hade vi haft riktig otur som båda fått honom som klassföreståndare. Hela klassen stod redan samlad utanför klassrumsdörren när Bengt kom. Han stannade och blängde surt på oss som om han verkligen letade efter någonting att anklaga oss för, sedan gick han och låste upp klassrummet. När vi kom in i det runda klassrummet satte alla sig på sina platser och klassrådet började, Bengt frågade som vanligt om någon hade någonting att ta upp. ”Är det någon som har någon fråga över över huvud taget?”
Jag räckte upp handen. ” Ja, Nio, vad vill du fråga?” sade han och log elakt mot mig.
”Jo, jag har sett en dörr som jag inte sett tidigare, jag undrar var den leder” ”Var då någonstans?” sade han hetsigt ”Jo på norra byggnadens södra vägg, men tidigare har där inte funnits någon dörr, eller?”
”Nej där finns ingen dörr och har aldrig funnits någon! ”Men det är sant jag såg den!”
”Klassrådet avslutat!” sade han undvikande.
På rasten efter svenskan gick jag och Måns till biblioteket som var ett väldigt stort rum fullproppat med böcker, vi gick fram till disken som även den var full av böcker. Bibliotekarien som var en liten tant med glasögon hade på sig en grön kofta och luktade starkt av kaffe och tantparfym. Hon var faktiskt den personen som hade jobbat längst på skolan, hon hade praktiskt taget jobbat där sedan slottet hade börjat användas som skola. Jag frågade om hon hade något runlexikon och hon svarade ”Det finns ett under bokstaven I där borta. ”Okej, tack” sade jag, vi gick bort till hyllan för att leta. ”Då ska vi se” sade Måns. ”Aha! Här har vi någonting”. Han drog ut en tjock inbunden bok med titeln ”FORNTIDA RUNSKRIFT OCH FUTHARKET” Vi bläddrade men hittade ingenting om symbolen. Vi letade vidare men hittade ingenting förrän jag fick syn på en stor bok, som jag drog ut men i samma ögonblick föll en till bok ut. Boken var stor och dammig och den såg inte ut att ha någon titel alls. Det enda som var på framsidan var en symbol – samma symbol som på dörren. Jag visade den för Måns som nös av allt dammet som yrde runt. Jag blåste bort dammet åt ett annat håll sedan betraktade vi boken ”Det är ju samma symbol som på dörren” sa han och jämförde med bilden som han tagit med mobilen. När vi slog upp de dammiga pergamentsidorna föll någonting ut, det var ett brev. Måns tog upp brevet, men just då kom jag på att lektionen började om en minut så vi skyndade oss iväg.
På lunchen satte jag och Måns oss själva vid ett litet bord i matsalen. Måns tog upp brevet ur fickan och läste det högt:
”Aha!” sade Måns högt och pekade på brevet ”Jag visste att att lärarna var onda på något sätt”
”Vänta lite nu, betyder det här att lärarna håller någon fången?” sade jag chockat
”Ja det låter så” svarade Måns .
3. Nyckeln
Efter lunchen hade vi historia med våran SO-lärare Fredrik. Han var en lång man med blont hår och skäggstubb. Han hade ett stort intresse för Skogebys historia av någon anledning. Det var av den anledningen jag tänkte fråga honom om han visste någonting om dörren. Nu började lektionen och vi inledde med ett extraordinärt tråkigt arbete om någon gammal kung. Klassrummet låg en våning över mattesalen, så om Dörren skulle visa sig så kunde man se den. Det var just därför jag inte kunde undvika att kolla mot stället där jag sett den. Just idag hade
Dörren tydligen valt att visa sig, jag såg en gestalt komma gående mot dörren.
Jag såg inte vem det var för han gick med ansiktet vänt bort från mitt håll, han tog upp någonting ur fickan. Det måste ha varit nyckeln till dörren eftersom att han stoppade in den i låset och vred om. Dörren gled upp, innanför skymtade endast ett eldliknande skimmer men det slocknade direkt när gestalten steg in. Efter att lektionen var slut frågade jag Fredrik om han visste någonting om den så kallade Dörren ”Hur kan du ve…” sade han med ett uttryck av eftertänksamhet, sedan sade han surt ”Jag vet inte vad du talar om!” Sedan gick han iväg med sina långa kliv. På håltimmen efter lektionen pratade jag med Måns som hade stått bredvid. ”Såg du hur han undvek att prata om Dörren ”Ja det är någonting mycket märkligt med det här.”
”Men det måste ju finnas någon vi kan fråga" sade jag eftertänksamt ”Ja, frågan är bara vem?”
”Men det finns en som inte har varit undvikande” ”Vem?” ”Bibliotekarien!” ”Ja, till biblioteket! igen.”
Inne i biblioteket var det halvmörkt som vanligt och den lilla bibliotekarien satt som alltid uppflugen på sitt lilla boktorn bakom disken. Hon satt och läste i en skvallertidning och när jag frågade om hon kunde svara på några frågor lade hon ifrån sig tidningen och tittade upp aningen förvånad ”Det beror på vad det är för frågor” sade hon sedan.
”Vi undrar om du vet någonting om den så kallade Dörren?” frågade jag.
”Dörren ja den känner jag till om någon” ”Är det sant? Men då har du väll inget emot att vi ställer några frågor?” ”Okej, första frågan: vem är det som är inlåst?”
”Eller vad” inflikade Måns.
”Tyvärr så har jag ingen vetskap om detta.”
”Andra frågan: vem är det som har nyckeln till Dörren?”
”Tyvärr saknar jag även vetskapen om detta.”
”Fråga nummer tre: varför sa du att du, om någon kunde mycket om Dörren när du inte kan svara på någon av mina frågor?”
”Jo när jag sa det så menade jag inte att jag vet mycket om dörren men jag vet mycket förhållandevis eftersom att i princip ingen känner till Dörren.”
”Och nu har jag en fråga till er; hur vet ni så mycket om det här?” ”Jo det var så att vi hittade ett brev inuti en bok här i biblioteket.”
”Tänk att det var just därför jag tog tjänsten som bibliotikarie här på skolan för femton år sedan. Jag letade i fyra år efter den där boken men det sades att bara den klantige skulle kunna hitta den, hur hittade ni den?”
”Jo, jag skulle ta ut en bok ur hyllan och så bara föll den ut”
”Alltså rätt klantigt.” sade hon sakligt ”Det betyder att du är den enda som kan stjäla nyckeln.”
”Vänta, vänta, vänta, varför skulle just jag kunna ta den från väktaren?”
”Jo, det sägs även att bara upphittaren av denna bok kan taga nyckeln från nyckelväktaren.” sade hon konstnärligt.
”Okej då tar jag den nu med en gång.”
”Men vänta lite, vi vet ju fortfarande inte vem som har nyckeln” sade Måns plötsligt.
”Är ni säkra på det” sade bibliotekarien mystiskt ”Lösningen kan finnas i brevet.” Måns tog genast upp brevet ur fickan. Eftersom vi hade håltimme hann vi sätta oss vid ett bord i biblioteket för att tyda det. Måns tog än en gång upp brevet och vi båda läste det tyst, när vi båda hade läst färdigt frågade jag
”Märkte du någonting konstigt med brevet?”
”Ingenting förutom att det var ovanligt många stavfel” sade Måns och så den där konstiga gåtan;
’MIN OKUNNIGHET VAKTAR NYCKELN.’ ”
”Tänk om ’okunnigheten’ syftar på stavfelen” sade jag.
”Men hur kan ett stavfel vakta en nyckel?”
”Kanske så syftar det inte på själva stavfelet, utan kanske alla stavfelen tillsammans ger oss ett ord som kan vara en ledtråd om vem nyckelväktaren kan vara” men om vi lägger ihop de felstavade bokstäverna bildar de bara ordet ’DÄMJD’ om det ens är ett ord?”
”Men om vi byter ut de felstavade bokstäverna så blir D:et i ’DLIR’ ett B, Ä:et i ’MÄD’ blir ett E, M:et i ’IMSIDAN’ blir ett N och hmm låt mig se J:et i ’JENOM’ blir ett G och slutligen det det sista D:et i ’DED’ blir ett T.”
Måns skrev ner bokstäverna på ett papper och visade mig:
B, E, N, G, T,
”Bengt!” utbrast jag om ”Okunnigheten är Bengt och då betyder det att han har nyckeln och det var honom jag såg gå in genom dörren, vi måste stjäla nyckeln.
Och jag som alltid har trott att det var helt onödigt med svenskalektioner.”
”Om en av oss måste stjäla nyckeln, vem?”
”Men sa inte bibliotekarien att ’bara upphittaren av boken kan stjäla nyckeln från nyckelväktaren?”
”Det var du som hittade boken, alltså måste du stjäla den.”
Efter svenskalektionen var skolan slut Måns skulle gå och vänta vid dörren medan jag letade efter nyckeln på Bengts kontor. frågan var bara: hur skulle jag ta mig in? Jag hade hittat Bengts tider på skolans hemsida, jag visste nu när han slutade så att jag inte skulle råka stöta på honom på hans kontor, han hade inte slutat riktigt än.
Men jag gick ändå dit. Bengts kontor var ett litet rum inrett med ett skrivbord och en uråldrig dator. För tillfället satt han med sin dator och verkade planera undervisning. Jag fick genast en idé; om jag kunde smyga mig in bakom honom när han gick ut så fanns det en liten chans att att ta sig in osedd och det var nog det ända sättet att ta sig in om jag inte ville göra inbrott.
Jag stod nu på norrsidans första våning. Det var varmt och luktade kopiator utanför dörren till Bengts kontor. vilken sekund som helst nu skulle matteläraren komma ut och jag kunna smita in.
Då hände det, Bengt kom utgående med snabba steg. Nu gällde det, jag hoppade smidigt in bakom Bengts rygg och in på kontoret. Jag befann mig inne i det lilla rummet jag gick fram till skrivordet och drog ut en skrivbordslåda där la ingen nyckel jag drog ut nästa, ingen nyckel, likadant i de två nästa.
Jag började kolla uppe på skrivbordet, lyfte på ett papper, där låg den. Hur kunde jag ha missat den, en ganska stor halvrostig nyckel som såg ut att vara lika gammal som dörren.
Men just då hörde jag steg som jag fruktade var Bengts, blodet frös till is i ådrorna. jag letade efter någonstans att gömma mig. Till slut kastade jag mig in under skrivbordet, jag kollade på nyckeln, den satt som jag fruktade fast i en nyckelring. I nyckelringen satt tyvärr även en bilnyckel. Jag såg bara en utväg från den här situationen; att kasta ut bilnyckeln så långt jag kunde på golvet.
Så jag lossade på bilnyckeln och kastade ut den så att de krockade med en skräll i en bokhylla som stod på andra sidan rummet Bengt böjde sig ner, jag hade inte tänkt på att han kunde få syn på mig när han böjde sig ner efter nyckeln.
Jag höll andan, fick han syn på mig nu så var det kört.
Men som tur var reste han sig upp igen och sade: ”Hur hamnade den här?”
Han gick mot dörren och jag hörde den smälla igen.
Jag fylldes av en underbar känsla jag hade klarat det. Men det hördes röster utanför dörren, jag väntade och väntade men rösterna försvann inte jag var tvungen att ta mig ut innan Bengt upptäckte att han inte hade med sig nyckeln till Dörren men jag kunde inte vara säker på att ta mig ut osedd det här var ju personalkorridoren, om någon upptäckte mig här efter skoltid så var det kört.
Jag såg fönstret. Jag tänkte att det var för högt att hoppa från fönstret, tills jag kom på att kontoret låg på första våningen. Så jag vred upp det sega fönsterhandtaget sköt på, fönstret gled upp och en kall vind blåste in på kontoret. När jag hoppade ut genom fönstret hade det börjat skymma. Borta vid dörren stod Måns fortfarande och väntade i den vita snön ”Jag har nyckeln” ropade jag entusiastiskt ”Vilken tur! Jag som trodde att Bengt hade upptäckt dig.”
”Okej” sade jag ”vi har ingen ostmacka som det stod i brevet, men vi får ta räddningen före vi tar maten.
“Jag ska bara ringa mamma och säga att jag sover över hos dig.” sade Måns och tog upp sin telefon
“Okej, får jag ringa hem och säga att jag sover hos dig.”
“Visst det går bra.”
“Och vem ska ha äran att låsa upp denna mystiska dörr?”
”Jag tycker att du ska få öppna” sade Måns ”Det var ju faktiskt du som stal nyckeln”
”Okej” sade jag och satte i nyckeln i dörren och vred om.
4. Den andra sidan
På andra sidan Dörren skymtade ett flackande ljussken. När jag och Måns kom in befann vi oss i en grotta, svagt upplyst av facklor, jag gick först. I änden av grottan fanns en stor dörr. Jag gick fram till den, den var stor och tung och hade rostiga gångjärn. Jag passerade den, men då, började den glida igen med ett gnisslande knarr. Måns var fortfarande kvar i grottans början. Han skulle inte hinna fram innan dörren stängdes, jag ropade till honom att skynda sig men det var redan för sent. Dörröppningen hade bara några millimeters springa kvar och jag såg Måns springa innan dörren smällde igen med en högjud duns jag försökte skjuta på dörren men den var orubblig. Jag hörde Måns knacka från andra sidan och knackade tillbaka. Måns röst frågade ”Klarade du dig”
”Ja” svarade jag.
”Du måste fortsatta ensam”
”Okej” sa jag stressat ”hej då”
Jag vände mig om och fick syn på en stege i form av några utstickande metall-pinnar i stenväggen. Jag gick till dom och började sedan klättra det var en lång bit att ta sig upp till stegens slut. Toppen på stegen ledde in i ett betongrör. Inuti betongröret klättrade jag i kompakt mörker bortsett från facklornas sken nere ifrån grottan. Till slut slog jag emot någonting hårt som kändes som trä - en lucka. Jag satte handen mot den och puttade med hela min kraft på den, den gled upp. När jag kommit upp upptäckte jag att jag stod i ett rum. Det som jag hade kommit upp ur såg ut att vara en kista. Men då fick jag syn på en konstig möbel, det såg ut att vara en uppochnervänd taklampa om inget annat. Jag stirrade upp i taket och fick då syn på en hel del möbler - ett köksbord några stolar och en säng. Lampmöbeln som jag hade sett var en taklampa och det jag hade trott var golvet var i själva verket taket och i samma ögonblick jag märkte det, föll jag ner eller var det upp i golvet men som tur var landade jag mjukt på den slarvigt bäddade sängen. Kistan stod kvar i taket, en bit från taklampan. Frågan var bara hur jag skulle komma tillbaka ner i grottan när jag skulle tillbaka.
Jag reste mig från sängen och gick ut genom rummets dörr. I samma ögonblick som jag klev över tröskeln steg jag in i en värd som inte liknade någonting jag sett tidigare. Jag såg ut över en blågrön gräsäng och fick även syn på en liten skogsdunge bestående av några enorma röda granar. Men i samma ögonblick blev jag nästan överhoppad av en flock blåa tjocka kaniner som kom hoppandes med en väldig fart. Långt borta, uppstickande från en dal såg jag ett högt torn, men jag såg inte foten på det, för hela dalens botten var insvept i någon slags blå dimma. Tornet var oerhört detaljrikt med sina många små mönster, och det liksom glittrade om de blåa stenväggarna.
För övrigt såg jag inga andra byggnader eller något annat tecken på civilisation förutom huset jag kom ifrån. Jag tänkte på vad det stod i brevet …Jag är fången i det blåa tornet… Det måste syfta på tornet som jag just nu såg tänkte jag. Så jag började gå mot dalen.
Jag upptäckte att den var längre bort än jag trodde men jag började ändå gå ditåt.
Det fans en hel del fler konstiga saker i denna konstiga värld än de röda granarna och de blåa kaninerna, exempelvis ett par hoppande dammvippor som studsade omkring och gjorde volter och en flock med ovanligt stora päron som gick krabbgång på sina grenliknande armar. Men det fans även egendomliga växter som enorma svampar och små svävande blommor. Efter en stund kom jag fram till en liten höjd ovanför dalen, jag stod nu mellan två av de röda granarna och blickade ut över dalen. Jag insåg nu att jag var tvungen att klättra ner i dalen och till min fördel hade de röda granarnas rötter vuxit ner som rankor för bergväggen, men när jag tog ett steg fram så snavade jag på en av rotknölarna och föll handlöst ner för bergets sida. Det var ett häpnadsväckande långt fall när jag föll in i den blåa dimman. Dimman var så tät att jag inte kunde se marken i dalen men plötsligt stannade jag hängandes i luften och när jag fortsatte falla trodde jag för en sekund att stupet skulle fortsätta men det visade sig att jag bara hade en halvmeter kvar till marken.
Jag pustade ut, reste mig upp och borstade av kläderna från gräs. Jag kunde inte förstå hur jag bara kunde stanna sådär, hängandes i luften. Det var sannerligen någonting som inte stämde med den här konstiga världen. Det var inte bara för alla de konstiga djuren utan det var även någonting som skrämde mig med den här dimman, den var liksom så kompakt. Jag kunde inte ens se min egen hand framför mig. Efter några minuters trevande åt det håll som jag anade var åt tornets håll så hade jag fortfarande inte hittat någonting men precis när jag tänkte vända om stötte min hand mot någonting hårt som kändes som sten, kanske var det tornets fot?
Jag knackade mot det jag misstänkte var tornets vägg en gång, då öppnades en väg in i en lång korridor som jag gick in. Den blåa dimman följde inte efter utan stannade i dörröppningen. En bit in i korridoren slog jag emot en vägg som jag tidigare hade trott var korridorens fortsättning men som i själva verket bara var en målning på en fortsättande korridor. Jag letade efter lönndörrar eller hemliga luckor men just som jag höll på att knacka i väggen så brakade golvet samman under mina fötter och ännu en gång föll jag handlöst. Typiskt! hann jag tänka, hur många stup hinner man egentligen med att falla ner för på en dag!…
5. Ett underligt möte.
Jag landade i någonting som kändes mer som en levande varelse än någonting annat men detta var det sista jag hann uppleva innan jag slöt ögonen och svimmade.
Jag vaknade av att någon daskade mig i ansiktet med någonting som kändes som en fisk, det var nästan värre än när Elsa väckte mig med en hink vatten. Jag reste mig yrvaket upp och fick se en märklig varelse framför mig. Varelsen liknade ingenting jag tidigare sett, den hade en märkligt mandelformad kropp med två stora klotrunda ögon och en liten gapande mun mitt emellan, den hade grenliknande armar och ben.
”Är det du som ska rädda oss” sade han med en både undrande och blyg röst på samma gång.
”Ja, om det var ni som skrev brevet så är det jag, ” svarade jag.
”Som du kanske förstår så kan vi inte komma här ifrån”
Jag förstod nu varför han sa vi och inte jag. Det kom nämligen framkrypande en hel armé av små varelser från rummets alla skrymslen och vrån. Några viskade saker i stil med ”det är räddaren” eller ”tror du att han har ostmackor med sig”
”Varför inte?” frågade jag undrande.
”Jo det finns nämligen ingen väg ut”
Jag kom på att jag inte visste vad denna mystiska figur hette. Så jag frågade:
”Vad heter du i egentligen?” frågade jag
”Det är helt oviktigt. Var var jag någonstans? Jo just det, det finns ingen väg ut här ifrån”
”Men den där dörren då, leder inte den ut?” sade jag och pekade på en dörr i ett hörn av rummet med en grön skylt ovanför där det stod EXIT med stora vita bokstäver.
”Jo, det är just det som är problemet. Innanför dörren finns en stege som troligt vis leder ut, men vi kan inte klättra på stegar! Men det kan du, eller?”
”Ja det kan jag, men hur ska vi få ut er?”
”Jag vet inte, det var därför jag skrev brevet”
Å herre gud! tänkte jag, jag hade inga idéer.
6.
Några timmar senare spatserade jag fram och tillbaka i rummet och sade
”Okej vem ut av er var det som skrev brevet.”
”Det var jag!” utropade den figur som jag pratat med tidigare
”Okej, ta den här” sade jag till den ”anteckna allt jag säger.”
”Uppfattat, räddaren”
”Då så, vi behöver:
1. En vattenmelon.
2. Ett lass med tegel.
3. Några säckar.
4. En korg.
Har du antecknat?”
”Japp”
”Bra då går jag nu”
”Hej då”
Jag gick mot den gröna EXIT-skylten, in genom dörren och upp för stegen där.
När jag var framme vid stegens slut kom jag ut i den blåa dimman igen. Jag gick mot stället där jag trodde de rotliknande rankorna var. Efter att ha gått tillbaka till det lilla huset och när jag var vid tröskeln vände jag mig om och fick se en skepnad en bit ut på den grönblåa ängen, en skepnad som kom gåendes mot mig. Jag sprang in i huset. Kistan stod inte kvar i taket, men jag såg till min glädje att den låg uppochnervänd på golvet. När jag hade vänt på den och börjat klättra ner hörde jag att någon öppnade dörren och jag han få en glimt av gestalten innan jag stängde locket och klättrade ner för stegen. När jag kom ner sprang jag direkt bort till den stora tunga dörren. Jag ropade på Måns men ingen svarade var kunde han vara, Bengt kanske hade kidnappat honom.
Först nu märkte jag att mina kläder hade färgats helt blåa av den blåa dimman.
Jag märkte nu att dörren inte längre var så trög som innan, den gled upp med ett knarr. Det slog mig nu att skepnaden kunde ha följt efter mig ner i kistan så jag sprang mot dörren som ledde ut till skolgården, öppnade den och klev ut.
7.
Den kyliga luften slog emot mig när jag kom ut i den snötäckta skolträdgården konstigt nog hade det inte börjat mörkna än.
Jag tog upp listan som den skrivande figuren hade skrivit.
En vattenmelon tänkte jag, var kan jag få tag i en vattenmelon. Jag kom på att pappa hade köpt en vattenmelon i förrgår, så jag skyndade hem. Jag gick snabbt genom Skogebys snötäckta gator. När jag kom till mitt hus såg jag genom fönstret att pappa satt och tittade på TV.
Jag gick in genom ytterdörren så tyst jag kunde så att inte pappa skulle märka det. Det var ju inte bra om pappa märkte när jag tog melonen.
Jag smög in, förbi vardagsrumsdörren och in i köket där låg den. Det kändes taskig att bara ta den ut ifall att han skulle använda den till middagen. Men mina nya vänner fick gå före.
Innan jag gick hemifrån bredde jag några ostmackor och la dem tillsammans med melonen i en stor korg eftersom att även det stod med på listan.
När jag kom tillbaka till skolträdgården tog jag ännu en gång upp listan, ett lass med tegel. Jag kom att tänka på att vaktmästaren hade haft med sig en kärra tegel för några dagar sedan. Jag skyndade bort mot det lilla vaktmästarskjulet och fick till min glädje se att kärran stod utanför skjulet och teglet låg kvar. Jag tog några gamla säckar som hängde på en krok på skjulets vägg och lade även dem i korgen. Det var allt. tänkte jag nu skulle jag bara ta mig till dörren och hoppas att den skumma figuren som förföljt mig inte skulle vara kvar. Jag började gå mot dörren. Men i samma ögonblick som jag började gå hörde jag en röst som inte gick att ta miste på: “Vänta Nío!”. Det var Bengt. Jag såg bara en utväg och det var att springa. Så jag tog skottkärran och sprang mot dörren. Jag hörde Bengts tunga steg bakom mig när jag slutligen nådde dörren.
Jag kommer hinna tänkte jag, drog i hantaget och drog upp dörren när jag kom in sprang jag igenom öppningen och var inne. Jag förväntade mig att se Bengt komma inrusande genom dörren men han kom inte, jag förstod inte varför. Jag lastade tre av säckarna med teglet som jag hade haft i kärran, jag tog med mig en av säckarna och gick mot stegen och klättrade upp med säcken i släptåg. Det var tungt men det gick eftersom jag inte behövde så mycket av teglet. Sedan sprang jag och hämtade de andra grejerna. När jag kom upp i den lilla stugan gick jag ut genom dörren och sedan gick jag samma väg som förra gången jag var i denna märkliga värld, men skymten av den skumma gestalten som förföljt mig syntes inte till.
När jag äntligen hade tagit mig fram genom det konstiga landet ännu en gång och tagit mig fram till tornet och hålet där jag trillat ner första gången jag var här. Jag ropade ner till varelserna på botten av hålet. Och en av dom ropade tillbaka att de skulle akta på sig. Sedan kastade jag ner säckarna med tegel och bara hoppades på att de inte skulle landa på någon. Efter det tog jag korgen med ostmackorna och melonen och gick till stället där jag hade kommit ut från stegrummet och ut i dimman.
När jag kom in till stegen klättrade jag ner genom det smala utrymmet vid stegen.
När jag kom ner till det lilla källarrummet så började de små figurerna genast komma fram ur sina små gömställen.
8.
När figurerna hade kommit fram så ställde jag mig på en gammal låda som hade stått lutad mot väggen, förmodligen i hundratals år.
“Nu när jag är här så kan vi inleda räddningsuppdraget” sade jag med högtidlig röst men först så har jag några frågor och några saker att säga: 1. Jag tog med mig ostmackor. 2. Jag hittade allt som stod på listan . 3. Vad är det egentligen som jag ska rädda er från?”
“Jag ska berätta” sade en av figurerna som jag inte ens lagt märke till för än nu “Det var en gång för länge länge seda…”
“Vänta, vänta, vänta, Kan vi inte bara ta den korta varianten?
“Okej då som du vill: En ond magiker håller oss fångna här för att vi försökte göra uppror mot hans lilla fåniga trollkarlsråd och det är dom som styr landet.
“Okej då vet jag det” sade jag aningen chockerad.
Aha! tänkte jag
“Nu inleder vi operation ‘rädda figurerna’”
“Vi har faktiskt namn.” sade några av dem lite småsurt
“Ja men ni vägrade ju att berätta era namn när jag frågade!”
“Okej nu går jag och börjar verkställa planen”
“Nej vänta!” ropade den enda av figurerna som jag kände igen: brevskrivaren,”Vi måste uppehålla magikern först, annars kommer han att stoppa oss”
“Men hur ska vi kunna uppehålla honom?”
“Det är nu ostmackorna kommer in i bilden.” sade brevskrivaren med ett flin.”
“Vad menar du?” sade jag och antog att jag såg ut som ett levande frågetecken.
“Jo trollkarlen tål nämligen inte ostmackor. Alltså är allt du behöver göra att lägga ostmackan i hans mat så kommer han att bli som en zombie i ungefär en halvtimme. Okej jag har en plan…”
Nu hade jag klättrat upp för stegen och ut i den blåa dimman. Jag gick fram till väggen på det minst lika blåa tornet och knackade på lite olika ställen. Brevskrivaren hade sagt att det någonstans skulle finnas en lönndörr som ledde in i tornet. Jag knackade och knackade, det lät som att knacka i sten:
...duns duns duns… ända tills ...knak… väggen trillade samman. jag undrade om detta var något slags fuskbygge eller någonting.
I alla fall så gick jag in. När jag var inne såg jag genast en spiraltrappa som slingrade sig uppåt mot ett högrest tak.
När jag kommit upp till nästa våning såg jag att jag stod i hörnet av ett rum. När jag vände mig om såg jag att rummet var gigantiskt stort, hörnet jag stod i var ett av rummets åtta. Jag anade att att rummet sträckte sig ut till tornets ytterväggar på all sidor. I mitten av tornet stod ett bord med tre gestalter runt. En av dem måste vara magikern tänkte jag. Jag lade märke till att det fanns något slags rörsystem uppe i taket. Några av rören ledde hela vägen ner till golvet. Rören var fastsatta i någon slags klamrar i väggen. Det gav mig en idé: om jag bara kunde klättra upp för klamrarna och sedan ut längst med takrören ända fram till mitten av rummet. Eftersom att rummet var så enormt stort och med högt i tak, så det var det ingen risk att gestalterna i mitten skulle se mig.
Jag tog tag i den näst nedersta rörklammern och började klättra. Uppåt gick det. Halvvägs upp lade jag märke till en spricka i röret där lite gas sipprade ut, den påminde väldigt mycket om den blåa dimman vid tornets fot och jag undrade om den möjligtvis var till för någonting.
När jag efter lite mer klättrande kom upp till takrören fick jag genast svindel, hur skulle det här gå om jag tappade taget skulle jag dö av dagens tredje fall? Eller om gestalterna, som jag anade var trolkarlsrådet upptäckte mig, vad skulle de göra?
I alla fall så började jag klättra in mot mitten av rummet där alla rör i systemet möttes. Det kändes som om allting skakade när jag började krypa längs ett av rören. Långsamt, långsamt, titta inte ner nu, tänkte jag. Hittills gick allt bra men så helt plötsligt satte jag knät lite fel och gled in på undersidan av röret, nu hängde jag som en sengångare. Det var längre tillbaka till röret där jag klättrat upp än vad det var till mitten av rörsystemet så jag fortsatte klättrande mot mitten av rummet. Om jag bara kom till mitten så skulle jag med hjälp av alla rören som möttes där kunna ta mig upp på ovansidan av rört igen.
Jag kände att mina fötter började glida ner från röret och: Tusan nu höll jag bara i mig med händerna.
Som tur var var det bara några meter kvar till mitten nu och äntligen var jag framme. Jag gungade lite med benen och hävde mig upp. Nu stod jag där åtta stycken rör möttes. Efter det tog jag upp ostmackan. Jag spottade ner så långt jag kunde, droppen landade några sekunder senare en meter från bordet. De tre trollkarlarna vände sig alla genast om för att se vad det var som lät. Då passade jag på, jag släppte ostamackan rakt ner så att den landade med en kladdig duns på bordet. När en av dem fick syn på mackan skrek han högt som om någon hade dött. Sekunden senare svimmade alla tre av. Oj! tänkte jag jag visste att de var allergiska men inte så allergiska.
Men i det ögonblicket tappade jag fotfästet och föll ner mot bordet.
Men snälla någon tänkte jag om jag hade fått en miljon för varje gång jag fallit ner för en höjd idag skulle jag vara mångmiljonär nu.
Jag landade slutligen med en duns på bordet som knäcktes mitt itu.
Jag överlevde! De tre trollkarlarna låg däckade kring det trasiga bordet. Dom var inte döda för jag hörde deras andetag. Nu var det dags att påbörja operation rädda figurerna.
Fem minuter senare befann jag mig vid stegen till det lilla rummet där figurerna hölls fångna. Bredvid mig låg ena änden på repet som jag lagt kring en av de röda granarna vars rötter jag försökt klättra ner för första gången jag kommit hit, andra änden låg nere i rummet fastspänd vid säcken från vaktmästarförrådet.
“Är ni klara?!” ropade jag ner till figurerna.
“KLARA!” ropade de tillbaka
Jag fäste vattenmelonen vid repänden och släppte ner den i hålet som ledde ner till rummet några sekunder senare kom en av figurerna uppflygande sittande i säcken det funkade, han hade blivigt uppdragen av vattenmelonens tyngd. Sedan lastade vi säcken med lite tegel så att den tyngdes ned så att de andra figurerna kunde lasta ur den och sedan själlva åka upp.
När alla figurerna var uppe var uppe var tegelhögen slut. När som helst nu skulle trollkarlarna vakna till liv och komma efter oss.
“Vad gör vi nu!” sade jag stressat
“Vi måste ta oss till toppen av tornet innan trollkarlen vaknar!”
“Den här vägen!” sade brevskrivaren”
Vi sprang mot lönndörren och in genom den. Sedan spiraltrappan igen. Brevskrivaren tog täten. När vi kom in i rummet såg jag att en av magikerna hade börjat kvickna till när vi sprang förbi reste hon sig upp, hon såg rasande ut. Hon började springa efter oss. Vi han fram till en dörr på andra sidan rummet och upp för en till spiraltrappa. I slutet av den såg jag äntligen dagsljus. Och sedan var vi på taket av Det blå tornet. Taket var platt och i mitten av det svävade en varmluftsballong med en liten repstege.
“FORT! UPP HÄR” ropade Brevskrivaren.
Alla skyndade sig upp i ballongen. När alla figurer var i ballongen lossade jag på repet och klättrade upp för stegen och hoppade i ballongens korg. Ballongen svävade graciöst iväg bort från tornet och jag såg magikerna komma springande precis i sista sekund för att se ballongen sväva iväg.
Efter en lång stund av svävande sade Brevskrivaren till mig:
“Jag har en sak till dig som tack för att du räddade oss sade han och tog fram en liten blå sten. Sedan kommer jag inte riktigt ihåg vad som hände bara att jag somnade.
9.
Jag vaknade i min egen säng. Jag satte mig upp i sängen.
Hade allting varit en dröm. Nej, det kunde det inte vara. När jag satte mig upp märkte jag att jag fortfarande hade samma kläder på mig som jag haft när vi hade flytt med ballongen. Hade jag bara somnat med kläderna på och drömt allting?
Jag kände efter i fickan, där låg den lilla, blåa stenen.
Jag måste snacka med Måns tänkte jag. Om han minns att vi hittade dörren så måste det vara sant allting.
Senare i skolan hade jag berättat allting för Måns som hade lyssnat med enorm förvåning.
“Men vänta lite, vad var det egentligen som hände efter att den stora porten hade stängts? sade jag
“Jo, såhär var det: När porten stängts fann jag inga andra alternativ än att gå tillbaka till Dörren. Utanför dörren väntade en liten överraskning, Bengt stod nämligen utanför dörren och letade efter sina nycklar…”
“Vänta lite, var tog Nyckeln till dörren vägen egentligen den gav jag till- baka till honom.”
“Va! gav du tillbaka den! Blev han inte typ rasande på dig när han fick reda på att vi hade tagit den?”
“Nej då, han visade mig till sitt kontor och berättade alltsammans för mig. “Allt vad då?”
“Kolla där är han ju.”
Bengt kom hoppande på ett par kryckor.
“Vad har hänt med honom?” frågade jag.
“He he, oj, jag glömde visst att berätta det jag råkade putta honom när jag fick se att han stod utanför dörren.
Bengt kom hoppande fram till oss.
“Vi har nog lite att prata om.” sade han och tittade strängt på mig över kanten på sina glasögon. Han såg inte arg ut.
“Såhär är det, ni har nog betraktat mig som skurken i det här äventyret, men det är inte sanningen. Jag har faktiskt även jag försökt rädda figurerna. “Va! hur vet du om figurerna?”
“Jo, jag har i många år försökt rädda dem men aldrig lyckats, det har alltid varit någonting som inte fungerat. Dörren kommer förmodligen inte att uppenbara sig för någon igen på länge. Under åren har många personer färdats igenom den, även magikerna. Ni förstår om man ser att det finns en möjlighet att ge sig själv makt så finns det vissa som tar chansen även om det innebär att man blir en tyrann. Eller vissa mer godhjärtade personer som istället gör sitt bästa för att hjälpa de behövande, ni gjorde ett val när ni hittade brevet och det hedrar er.”
“Så nu kan vi alltså bara hoppas på att dörren inte uppenbarar sig för någon, eller?”
“Ja, ungefär så.”
“Men i alla fall så kan vi ju göra vårt bästa genom att inte säga någonting till någon om detta.” insköt Måns.
“Ja det får bli vår hemlighet i alla fall tills någon öppnar dörren igen.”
På lunchrasten gick jag och Måns bort till stället där Dörren varit den var borta igen och förhoppningsvis skulle nästa person som öppnade den vara godhjärtad.
Jag kom att tänka på figurerna och undrade var luftballongen hade fört dem och Brevskrivaren min vän som aldrig han berätta sitt namn. Men en sak var säker jag och Måns skulle alltid vara bästa vänner.
Epilog
Döm aldrig en persons handlingar innan du vet att de slagit in och även om en persons handlingar ser ut som någonting elakt så kan de vara för allas bästa, så döm aldrig en handling innan du vet vad den går ut på.
